Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 13 6 —
i en ström av ord. Han berättade ännu en gång utförligt om sina
efterforskningar och om sin vistelse bland de kristna, om allt vad han sett och hört
där, och han klagade över, att han förlorat sitt lugn och sin tankeskärpa.
Ingenting lockade honom, ingenting smakade honom. Han var beredd att både
dyrka Kristus och förfölja honom; han såg det upphöjda i hans lära, men
samtidigt kände han motvilja mot den. Han insåg, att även om han vunne
Lygia, skulle han icke äga henne helt, ty han måste dela henne med Kristus.
På alla sidor var han omgiven av mörker, och han trevade efter en utväg men
kunde icke finna någon.
Petronius betraktade hans förändrade ansikte och hans händer, som han
på ett egendomligt sätt sträckte ut framför sig, som om han verkligen sökte
en väg i mörkret, och han funderade. Plötsligt steg han upp, gick fram till
Vinicius, lade händerna på hans huvud och sade:
— Vet du, att du redan har en hel del grå hår vid tinningarna ?
— Mycket möjligt, svarade Vinicius, det skulle icke förvåna mig, om mitt
hår snart är alldeles vitt.
Det uppstod en stunds tystnad. Petronius var en vis man, som ofta
grubblat över livet och människosjälen. Livet kunde väl vara lyckligt eller
olyckligt, men innerst inne var det alltid lugnt. Liksom en blixt eller en
jordbävning kunde förstöra ett tempel, så kunde olyckan till det yttre ödelägga
ett liv. Men i sig själv bestod livet av enkla och harmoniska linjer, fria
från alla förvecklingar. Något annat talade emellertid ur Vinicius’ ord och för
första gången i sitt liv befann sig Petronius inför en rad själsliga
konflikter, som ingen förut sökt lösa. Han var skarpsynt nog att inse deras
betydelse, men trots allt sitt skarpsinne kunde han icke lösa de problem, Vinicius
ställt upp för honom. Efter en lång tystnad sade han:
— Det måste vara trolleri!
— Det har jag också sagt mig själv, svarade Vinicius. Ibland föreföll det
mig, som om man förtrollat oss båda.
— Hur vore det, sade Petronius, om du skulle vända dig till Serapis’
präster? Det finns många bedragare bland dem, men det finns säkerligen
också en och annan, som har utforskat sällsamma hemligheter.
Men han talade utan övertygelse och med osäker röst, ty han kände själv,
att detta råd måste synas värdelöst och rent av löjligt från hans läppar.
Vinicius strök sig över pannan och sade:
— Trolleri! Jag har sett trollkarlar, som använt underjordiska, okända
makter för att skaffa sig rikedomar eller för att skada sina fiender. Men
de kristna leva i armod, de förlåta sina fiender, de predika ödmjukhet, dygd
och barmhärtighet. Vad skulle de alltså ha för nytta av trolldom?
Petronius var förargad över, att han ej kunde finna något passande svar,
men då han icke gärna ville tillstå detta, svarade han. endast för att säga
något:
— Det är en ny sekt....
Och efter en stund tillade han:
— Vid den gudomliga härskarinnan i Paphos’ lunder, vad denna lära
kommer att förstöra vårt liv! Du beundrar dessa människors dygd och godhet,
men jag säger dig, att de äro dåliga människor, ty de äro fiender till livet,
liksom sjukdom och död äro det. Vi ha redan mer än tillräckligt av dåliga
människor, vi behöva icke de kristna dessutom. Tänk bara: Cæsar, Tigellinus,
skomakare, som regera över ättlingarna till de äldsta, förnäma
romaresläkterna, frigivna slavar, som sitta i senaten, vid Castor, det är nog! Det är en
fördärvbringande sekt! Har du försökt, att skaka dessa bekymmer från dig
och njuta av livet?
— Ja, det har jag försökt, svarade Vinicius.
Petronius skrattade och utropade:
— Ack, din förrädare! Nyheter spridas fort genom slavarna. Du har
ta-j?it Chrysothemis ifrån mig.
Vinicius ryckte missmodigt på axlarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
