Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— iso —
henne att aldrig lyfta en hand mot henne. Men vem hade han väl svurit
vid? Icke vid gudarna, som han icke längre trodde på, eller vid Kristus, som
han icke heller trodde på. För resten kunde han ju gifta sig med henne, om
hon kände sig kränkt. Ja, därtill kände han sig rent av förpliktad, ty han
hade ju henne att tacka för sitt liv. Nu erinrade han sig åter den dag, då han
tillsammans med Croton trängde in i hennes bostad, och allt vad som sedan
hänt. Han såg åter Lygia luta sig över hans bädd, i en slavinnas dräkt men
skön som en gudinna, barmhärtig och tillbedjansvärd. Ofrivilligt riktade han
sina blickar på det lilla korset av buxbomskvistar, som hon lämnat kvar åt
honom. Skulle han belöna henne m ed ett nytt anfall för allt detta? Skulle
han åter släpa henne som en slavinna vid håret till sitt sovrum? Hur
skullc-han kunna göra det, då han icke blott åtrådde, utan även älskade henne och
älskade henne just därför, att hon var sådan hon var och icke annorlunda?
Och plötsligt kände han, att det icke skulle vara tillräckligt att ha henne i
sitt hus, icke tillräckligt att med våld trycka henne i sina armar. Hans
kärlek fordrade något mer, den fordrade hennes samtycke, hennes hängivenhet,
hennes själ. Välsignat skulle hans lius vara, om hon frivilligt trädde över
dess tröskel, välsignad den stunden, den dagen, ja hela livet. Då skulle
deras lycka vara outtömlig som havet. Men att föra bort henne med våld
skulle för alltid omintetgöra en sådan lycka och besudla det dyrbaraste han
ägde i livet.
Nu greps han av avsky vid blotta tanken att föra bort henne. Han såg på
Chilon, som betraktade honom uppmärksamt med handen dold under sina
trasor och oroligt kliade sig. Han hade lust att trampa sönder sin forne
hjälpare som en mask eller en giftig orm. Efter en stund var hans beslut fattat.
Men då han sällan kunde tygla sin vrede och i allt följde sin grymma
romarnatur, vände han sig till Chilon och ropade:
— Jag tänker icke följa ditt råd. Men för att du ej skall behöva gå
härifrån utan tillbörlig belöning, skall jag låta giva dig trehundra spö.
Chilon bleknade. I Vinicius’ ansikte låg så mycket kall beslutsamhet, att
han icke ett ögonblick kunde tro, att i löftet endast låg ett grymt skämt.
Han kastade sig på knä och började stöna med bruten röst:
— Varför, o persiske konung, varför? O, du pyramid av nåd, du koloss
av barmhärtighet! Varför?.... Jag är gammal, hungrig, fattig.... Jag har
tjänat dig troget. Belönar du mig så?
— Du tänkte ju löna de kristna på samma sätt, svarade Vinicius och
kallade på uppsyningsmannen.
Chilon kastade sig för hans fötter, omfamnade dem krampaktigt och ropade
under det hans ansikte betäcktes av en dödlig blekhet:
— Herre, herre!.... Jag är gammal. Femtio.... men inte tre hundra....
Femtio är nog!.... Ett hundra, men bara inte tre hundra!.... Nåd! Nåd!
Vinicius stötte bort honom med foten och utdelade befallningen. Genast
störtade två kraftiga slavar in, grepo Chilon i hans glesa hår, vecklade
manteln om huvudet på honom och släpade honom till tortyrrummet.
— I Kristi namn! ropade Chilon, då de lämnade rummet.
Vinicius var ensam. Befallningen han utdelat hade livat upp honom. Han
bemödade sig emellertid att samla sina tankar och bringa någon reda i dem.
Den seger, han vunnit över sig själv, fyllde honom med mod. Det tycktes
honom, som om han nu kommit ett långt steg närmare Lygia. I första ögon
blicket föll det honom alls icke in, vilken stor orätt han låtit sig komma till
last gentemot Chilon och att han nu lät piska honom för detsamma, som han
förr belönade honom för. Han var ännu alltför mycket romare för att
känna medlidande med en annans smärta eller skaffa sig några grå hårstrån
fölen eländig grek. Han tänkte endast på Lygia och tyckte sig säga till henne:
"Jag tänker icke vedergälla gott med ont, och om du någon gån g får höra,
hur jag handlat mot den man, som ville övertala mig att lyfta min hand mot
dig, skall du vara mig tacksam." Men så frågade han sig, om Lygia skulle
gilla hans handlingssätt mot Chilon. Hennes lära befallde ju att förlåta, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
