Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 16.2 -
vakades av uppsyningsman, beväpnade med piskor, vilka slutade i en klump av
bly eller järn. Tåget av alla dessa slavar såg ut som en högtidlig religiös
procession, och likheten blev ännu större, när Caesars musikinstrument och
hans hov följde. Där såg man harpor, grekiska, hebreiska och egyptiska lutor,
lyror, cittror, flöjter, långa, buktiga basuner och cymbaler. Vid åsynen av
alla dessa instrument, med allt guld, brons och ädelstenar glänsande i solen,
kunde man tro, att Bacchus eller Apollo voro på resa genom världen. Här
och där såg man präktiga vagnar med akrobater och dansare i måleriska
grupper med tyrsosstavar i händerna. Efter dem följde vagnar med slavar,
som endast voro avsedda till prydnad, små gossar och flickor, som utvalts
i Grekland och Mindre Asien, vilkas långa lockar voro sammanhållna av
gyllene nät. Deras sköna ansikten voro betäckta med ett tjock lager smink, för
att icke Campagnans vindar skulle förstöra deras ömtåliga hy.
Så följde åter en avdelning prætorianer, bestående av jättelika, skäggiga
sigamber med blont eller rött hår och blå ögon. Framför dem buro slavar
de romerska örnarna, tavlor med inskrifter, germanska och romerska
gudabilder samt statyer och byster av Cæsar. Under soldaternas djurhudar och
rustningar skymtade deras solbrända, kraftiga armar, liksom skapade för sina
tunga vapen. Marken tycktes gå i vågor under deras taktfasta och tunga
steg. Medvetna oin sin makt sågo de överlägset ned på folkmassorna på
gatan och glömde, att många av dem kommit till staden i bojor. Efter dem
följde Neros lejon och tigrar, som han ibland lät spänna för sin vagn för att
efterlikna Dionyos. Djuren leddes av araber och indier i kedjor av stål, som
emellertid voro omvirade med blommor. Djuren, som voro tämjda av
skickliga djurtämjare, betraktade mängden med sina gröna, sömniga ögon, men
ibland lyfte de sina väldiga huvuden och insöpo med välbehag genom
näsborrarna de mänskliga utdunstningarna och slickade sig om nosen med sina
sträva tungor.
Så följde de kejserliga vagnarna och bärstolarna, stora och små, ar guid
eller purpur, inlagda med elfenben och pärlor, eller glittrande av dyrbara
ädelstenar; därefter kommo åter skaror av vackra slavar och gossar och efter
dem en avdelning prætorianer i romersk rustning, bestående av idel italienska
frivilliga. Slutligen kom Cæsar själv, vars ankomst tillkännagavs av
mängdens jubelrop.
I trängseln befann sig även aposteln Petrus, som en gång i sitt liv ville
se Cæsar. Han åtföljdes av Lygia, vars ansikte var dolt under en tät slöja,
och Ursus, vars väldiga kroppsstyrka var ett utmärkt skydd för flickan i den
stoj ande och knuffande mängden. Lygiern fattade tag i ett av de stenblock,
som voro avsedda för det nya Cerestemplet, och lade det under apostelns
fötter, så att han skulle se bättre. Folkmassan knotade i början, då Ursus sköt
den åt sidan som ett skepp klyver vågorna, men då han lyfte stenblocket,
som inte fyra kraftiga karlar skulle kunnat bära, förvandlades missnöjet till
beundran, och runt omkring började man ropa; Bravo! Men just då kom
Cæsar. Han satt i en vagn i form av ett tält, dragen av sex vita, idumæiska
hästar, vars hovar voro beslagna med guld. Vagnen var öppen åt alla sidor, för
att folket bättre skulle kunna se Cæsar. Vagnen kunde rymma flera personer,
men Nero ville, att uppmärksamheten uteslutande koncentrerades på honom,
och därför for han ensam genom staden med endast två dvärgar vid sina
fötter. Han var klädd i en vit tunika och en ametistfärgad toga, som kastade
ett blåaktigt skimmer över hans ansikte. På huvudet hade han en
lagerkrans. Efter resan till Neapolis hade han blivit mycket fetare. Ansiktet var
uppsvällt och under hans underkäke hängde en dubbelhaka, så att hans mun,
som alltid suttit för nära näsan, nu såg ut, som sutte den alldeles under
näsborrarna. Hans tjocka hals var omvirad av en sidenduk, som han emellanåt
ordnade med sin vita, feta hand, som var tätt bevuxen med röda hår, som
nästan liknade blodfläckar. Han ville dock aldrig låta avlägsna dem, ty han
hade hört, att det skulle medföra handskälvning, som kunde förstöra hans
lutspel. Som alltid speglade sig i hans ansikte en bottenlös fåfänga, parad
med trötthet och leda. Hans ansikte var på samma gång skräckinjagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
