Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i6r —
XXX VI.
Det var känt i Rom, att Cæsar på sin resa först skulle besöka Ostia för
att se världens största skepp, vilket för kort tid sedan anlänt med spannmål
från Alexandria, och därifrån skulle han begiva sig till Antium. Redan tidigt
på morgonen samlades vid Porta Ostiensis stora människoskaror, bestående
av pöbeln från Rom och från alla delar av jordklotet för att fröjda sina ögon
med åsynen av Cæsars följe, vilket den romerska pöbeln aldrig kunde se sig
mätt på. Vägen till Antium var varken lång eller besvärlig. Staden själv
var fylld av präktiga palats och villor, och där fanns allt vad man kunde
begära av bekvämlighet och den utsöktaste lyx. Men Cæsar hade för vana
att alltid föra med sig på sina resor allt, som behagade honom, från
musikinstrument och husgeråd till statyer och mosaiker, vilka skulle ställas upp,
även om man endast gjorde ett kort uppehåll för att rasta eller intaga en
måltid. Därför ledsagades han på varje resa av en massa tjänare, förutom
alla de prætorianer och hovmän, av vilka var och en hade sitt följe av slavar.
Tidigt på morgonen kommo herdar från Catnpagnan drivande femhundra
åsninnor genom porten, så att Poppæa omedelbart efter ankomsten till Antium
skulle kunna taga sitt vanliga bad. Pöbeln fröjdade sig vid åsynen av
djurens långa öron och lyssnade under skratt och rop til! piskornas vinande och
herdarnas vilda skrik. Då åsninnorna passerat, störtade sig skaror av unga
slavar ut på vägen, sopade den ren och strödde blommor och pinjekvistar över
den. Allt eftersom timmarna skredo fram, blev trängseln allt större och
större. Man talade om Cæsars avresa och hans förestående resor och om
resor i allmänhet. Matroser och uttjänta soldater berättade sällsamma historier
från de länder, de besökt under sina fälttåg, och som ingen romare förut
beträtt med sin fot. Stadsbor, som aldrig varit längre än på Via Appia
lyssnade med häpnad till dessa underbara historier från Arabien, från öarna
utanför Britannien, där Briaræus slagit den sovande Saturnus i bojor på
en av andar hemsökt ö, från hyperboréernas rike, från de stelnade haven i
norr, som brusade och dånade, när solen gick ned i det. Sådana historier
vunno lätt tilltro hos massorna, liksom de sedan troddes av sådana män som
Plinius och Tacitus. Man talade också om det skepp, som Cæsar tänkte
besöka, och berättade, att dess vetelast tillgodosåg stadens behov av vete under
två år och att det dessutom medfört fyra hundra passagerare, lika stor
besättning och en mängd vilda djur, som voro bestämda för sommarens
gladiatorsspel. Sådana berättelser gjorde Cæsar allmänt omtyckt, ty han gav
folket icke endast bröd, utan även skådespel. Man beredde sig att hälsa honom
med hänförelse.
Så anlände en avdelning numidiska ryttare, som hörde till de prætorianska
trupperna. De buro gula mantlar, röda skärp och stora örringar, vilka
kastade en gyllne glans över deras svarta ansikten. Spetsarna på deras
bambuspjut glänste som eldslågor i solen. Då de passerat, började tåget, som
liknade en riktig procession. Mängden trängde på för att kunna se bättre, men
snart kommo avdelningar av prætorianer till fots, uppställde sig på båda sidor
om porten och hindrade så folkmassan att tränga på. Först kommo vagnar,
lastade med tält i purpur, rött och violett, vidare tält ar snövitt byssostyg,
ge-nomvävda med guldtrådar, orientaliska mattor, bord av citronträ, köksföremål,
burar med fåglar från östern, västern och södern, vilkas tungor eller hjärnor
voro bestämda för den kejserliga taffeln, vidare vinkärl och fruktkorgar.
Sådana föremål, som man icke ville utsätta för fara att krossas i vagnarna,
buros av slavar. Man såg hundratals män belastade med statyer och skålar
av korintisk koppar; andra buro etruskiska och grekiska vaser, andra föremål
av guld, silver och alexandrinskt glas. Mellan de olika grupperna kommo
smärre avdelningar prætorianer till häst eller till fots, och varje grupp
överta mo Vadis 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
