- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
168

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 168

— Nej, min älskade, svarade Vinicius. Nero tillkännagav, att han skulle
stänga in sig under två dagar tillsammans med Terpnos för att komponera
nya sånger. Det gör han ofta, och då tänker han inte på något annat. Vad
angår mig för övrigt Cæsar, när jag är hos dig och betraktar dig. Jag har
längtat så efter dig, och jag kunde inte sova om nätterna. Ibland, när jag
överväldigades av trötthet, vaknade jag plötsligt med en känsla av, att en
fara hotade dig, och ibland drömde jag, att någon stulit de hästar, som jag
utplacerat längs vägen. Jag kunde ej härda ut längre. Jag älskar dig
alltför högt, du, min älskade.

— Jag visste, att du skulle komma. Två gånger har Ursus på min bön
sprungit ned till Carinæ för att fråga efter dig i ditt hus. Linus skrattade åt
mig och även Ursus.

Det var tydligt, att hon väntade honom, ty i stället för sin vanliga, mörka
dräkt, bar hon en stola av mjukt, vitt tyg, ur vars vackra veck hennes huvud
och armar framträdde som vårens första gullvivor ur den vita snön Några
rosafärgade anemoner prydde hennes hår. Vinicius kysste hennes hand.
Sedan slogo de sig ned på en stenbänk bland vildvinet och betraktade under
tystnad med skuldra mot skuldra aftonrodnaden, vars sista glans återspeglades i
deras ögon.

— Vad här är fridfullt, viskade Vinicius, och så vacker världen är! Jag
har aldrig känt mig så lycklig i hela mitt liv som nu. Säg mig, Lygia, vad
kan det bero på? Jag hade aldrig kunnat ana, att det fanns en sådan kärlek.
Jag trodde, att kärleken endast var en eld i blodet, men nu ser jag, att
man kan älska med varje blodsdroppe och med varje andetag och ändå känna
ett ljuvt och gränslöst lugn, som hade själen redan vyssjats till ro av sömn
och död. Detta är något nytt för mig. Nu förstår jag, att det måste finnas
en lycka, som människorna hittills ej vetat av. Nu först förstår jag, varför
du ocb Pomponia Græcina alltid äro så glada och lugna. . . Ja! . . . En sådan
frid kan endast Kristus skänka!

Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och sade:

— Min dyre Marcus! . . .

Men hon kunde ej fortsätta. Glädje, tacksamhet och känslan av, att hon
nu öppet finge älska honom, betogo henne rösten, och hennes ögon fylldes
med tårar.

Vinicius lade armen om hennes smärta gestalt och tryckte henne intill sig.

— Välsignad vare den stund, då jag först hörde Hans namn, sade han.

Och hon viskade till svar:

— Jag älskar dig, Marcus.

Så sutto de åter båda tysta; deras hjärtan voro för överfulla, för att de
skulle kunna tala. Aftonrodnadens sista reflexer hade bleknat på cypresserna,
och trädgården lyste nu i månskärans silvervita sken.

Efter en stund bröt Vinicius tystnaden:

— Knappast hade jag inträtt här och kysst dina älskade händer, förrän jag
läste i dina ögon frågan, om jag väl förstode denna gudomliga tro. som du
omfattar, och om jag mottagit dopet. Nej! Döpt är jag ännu inte, men vet
du varför, min blomma? Paulus sade till mig: ’Jag har övertygat dig om, att
Gud har kommit till världen och låtit korsfästa sig för att frälsa
mänskligheten. Men Petrus må döpa dig i nådens brunn, ty ban sträckte först ut sina
händer över dig och välsignade dig. Och jag önskar själv, att du må vara
närvarande vid mitt dop, älskade, och att Pomponia må bli min gudmor.
Därför är jag ännu inte döpt, fastän jag tror på Frälsaren och hans lära.
Paulus har övertygat och omvänt mig. Och varför skulle jag inte tro, att
Kristus kommit till världen, när Petrus säger det, som var Hans lärjunge,
och Paulus, inför vilken han uppenbarat sig? Och hur skulle jag kunna tvivla
på, att han var Gud, då han är uppstånden från de döda? Det trodde jag
redan den gången, då jag hörde Petrus i Ostrianum, ty då sade jag mig själv,
att jag förr skulle tro varje annan människa på jorden vara en lögnare, än
denne man, då han sade: ’Jag har sett.’ Men jag fruktade eder lära. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free