Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i6g —
trodde, att den skulle taga dig ifrån mig. Jag trodde, att i denna lära varken
skulle finnas visdom, skönhet eller lycka. Men nu förstår jag den, och vad
slags människa skulle jag väl vara, om jag icke ville, att sanningen skulle
råda i världen i stället för lögnen, kärlek i stället för hat, trofasthet i stället
för förräderi, medlidande i stället för hämnd ? Och din lära gör ju hjärtat
lika rent som ditt och Pomponias och lika trofast som ditt och Pomponias.
Och då Kristus dessutom lovat evigt liv och en oändlig salighet, vad kan väl
människan då mera begära? Om jag skulle fråga Seneca, varför han anbefaller
dygden, skulle han ej kunna ge mig ett förnuftigt svar. Men jag vet nu,
varför jag bör vara dygdig. Därför att kärlek och barmhärtighet komma
från Kristus, och för att jag skal] finna ny salighet, då döden sluter mina
ögon, och återfinna dig, rnin älskade. . . Varför skulle man inte älska och
omfatta en tro, som förkunnar sanningen och gör dödens makt om intet? Jag
trodde, att denna lära vore en fiende till lyckan, men Petrus har övertygat
mig om, att den icke endast skänker oss glädje, utan även mycket dessutom.
Allt detta kan jag knappast fatta, men jag känner, att det är så, ty aldrig
skulle jag varit så lycklig som nu, om jag rövat bort dig med våld och hade
dig i mitt hus. Nyss sade du till mig: ’Jag älskar dig!’ — men dessa ord
skulle jag ej kunnat pressa fram från dig med Roms hela makt. Lygia, mitt
förstånd säger mig, att denna lära är den bästa av alla, mitt hjärta känner
det, och vem kan väl motstå två sådana makter?
Lygia hörde på honom. Hennes blå ögon voro fästade på hans ansikte, och
de liknade två sällsamma blommor i månljuset och voro daggstänkta som
blommor.
— Ja, Marcus, så är det, sade hon och lade sitt huvud mot hans skuldra.
Båda erforo i detta ögonblick en gränslös lycka, ty de förstodo, att det
icke endast var kärleken, som förenade dem, utan även en annan på samma
gång ljuv och oemotståndlig makt, genom viken kärleken själv blev
oförgänglig och evig. Deras hjärtan fylldes av vissheten om, att vad som än
skulle hända, skulle de icke upphöra att älska varandra och tillhöra varandra.
Och därför fylldes deras hjärtan av en obeskrivlig frid.
Så började han åter tala med låg och skälvande röst:
— Du skall bli min själs själ och det dyrbaraste jag äger i världen. O,
min älskade, att leva tillsammans, att tillsammans ära vår Gud och veta, att
när döden kommer våra ögon åter skola öppna sig för ett nytt ljus! Jag
förvånar mig endast över, att jag icke fattat detta förut. Och vet du, vad
jag tänker på? Att ingen skall kunna motstå denne tro. Inom två eller tre
hundra år skall hela världen omfatta den. Människor skola glömma Jupiter
och det skall ej finnas några andra gudar än Kristus och inga andra
tempel än de kristna. Vem önskar ej bli lycklig? Ack, jag tänker på Paulus’
samtal med Petronius. Vet du, vad Petronius sade till sist? ’Det är
ingenting för mig.’ Det var det enda han kunde svara.
— Upprepa Paulus’ ord för mig, sade Lygia.
— Det var en afton hemma hos mig. Petronius hade skämtat och talat
lättsinnigt, som han brukar, och då sade Paulus till honom; ’Hur kan du,
Petronius, som är så vis, förneka, att Kristus har levat och uppstigit från de
döda, då du icke fanns till då, men Petrus och Johannes ha sett honom, och
även jag såg honom på vägen till Damaskus. Först måste du bevisa för oss,
att vi äro lögnare.’ Petronius svarade, att han inte tänkte förneka det, ty han
visste, att många underbara ting hänt i världen, vilka även bekräftats av
trovärdiga vittnen. ’Men’, sade han, ’det är en sak att upptäcka en ny gud
och en annan att omfatta hans lära. Jag vill inte veta av någon ny lära,
som skulle kunna förstöra livets skönhet för mig. Det betyder ingenting, om
icke våra gudar äro sanna, men de äro sköna, och de skänka oss ett
glädje-fullt liv.’ Paulus svarade honom: ’Du förkastar läran om kärlek, rättvisa
och barmhärtighet av omsorg om ditt eget liv, men tänk efter, Petronius, är
ditt liv verkligen fritt från bekymmer? Varken du eller någon annan av
Roms rikaste och mäktigaste män veta, när de gå till vila på kvällen, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
