- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
174

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XL

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 174

unge Nerva. Och vad verserna beträffar, är det inte sant, vad jag en gång
sade, att jag använder dem efter maten till samma ändamål, som Vitellius
begagnar en flamingofjäder. . . Ibland äro de till och med ganska uttrycksfulla.
Vecubas ord äro rörande. Hon klagar över födslovåndorna, och Nero har
funnit lyckliga vändningar härför, kanske därför, att han föder varje vers
under stor smärta. . . Ibland tycker jag synd om honom. Vid Pollux! Vilken
sällsam blandning! Caligiula var inte heller riktigt klar i huvudet, men han
var likväl ingen sådan djurisk tyrann.

— Vem kan förutse vart hans galenskaper komma att leda? sade Vinicius.

— Det kan ingen. Det kan hända saker, vid vilkas minne håret kommer att
resa sig på människornas huvuden även efter flera århundraden. Men det
är just det mest intressanta och spännande. Fastän jag ibland har lika tråkigt
som Jupiter Ammonius i öknen, så tror jag likväl, att jag skulle ha ändå
tråkigare under en annan kejsare. Din judiske Paulus är mycket vältalig, det
måste jag erkänna, och om män, sådana som han, förkunnade denna lära,
måste våra gudar taga sig i akt, att de icke en vacker dag måste vandra tiil
skräpkammaren. Om Caesar till exempel vore kristen, skulle vi visserligen
känna oss säkrare. Men din profet från Tarsus har inte tänkt på, att det är
just denna känsla av osäkerhet, som utgör livets tjusningskraft för mig. Den,
som inte spelar tärning, kan inte förlora sin förmögenhet, och ändå spelar
man. Det hjälper en att glömma sig sjäiv och utgör en viss njutning. Du
säger, att jag leker med döden. Det är sant, men jag gör det, emedan det
roar mig; edra kristna dygder skulle tråka ihjäl mig på en dag, liksom
Senecas avhandlingar. Därför tjänade Paulus, vältalighet till intet. Han borde
inse, att sådana män som jag aldrig skola omfatta denna tro. Det är
annorlunda med dig. Du med ditt temperament måste antingen hata de kristna
som pesten eller själv bli kristen. Men jag erkänner, att han har rätt. Vi
rusa mot avgrundens brant, jorden vacklar under våra fötter, någonting
tycktes dö runt omkring oss. Men vi skola visa, att vi förstå konsten att dö,
och dessförinnan ha vi ingen lust att göra livet dystert för oss. Livet
existerar för sin egen skull och ej för döden.

— Jag beklagar dig ändå, Petronius.

— Du behöver ej beklaga mig mer än jag själv bekagar mig. Förr trivdes
du gott i vårt sällskap, och då du deltog i fälttåget till Armenien, längtade du
till Rom.

— Även nu längtar jag till Rom.

— Ja, därför att du älskar denna kristna vestal på andra sidan Tibern. Jag
undrar ej däröver, jag klandrar dig ej heller. Jag förvånar mig endast över,
att svårmodet icke viker från ditt ansikte trots denna tro, som lär vara ett
hav av sällhet, och din kärlek, son snart skall vinna belöning. Pomponia
Græcina är alltid sorgsen och även du har upphört att le, sedan du blivit kristen.
Försök inte inbilla mig, att det är någon glädjebringande lära. Dystrare än
förr har du återvänt från Rom. Om detta är att älska på kristligt vis, då vid
Bacchus’ blonda lockar, vill jag inte övergå till den kristna läran.

— Det är något annat, svarade Vinicius. Jag svär dig icke vid Bacchus’
lockar utan vid min faders själ, att jag aldrig förr känt en försmak av en
sådan lycka, som nu fyller min själ. Men jag känner en gränslös längtan, och
när jag är skild från Lygia, har jag en förkänsla av, att någon fara hotar
henne.

— Jag skall åtaga mig att inom två dagar söka erhålla permission för dig
att resa bort för så lång tid, du själv önskar. Poppæa har lugnat sig, och
det förefaller mig, som om varken du eller Lygia hotas av något från hennes
sida nu.

— I dag frågade hon mig, vad jag gjort i Rom, fastän jag hemlighållit min
resa.

— Det är möjligt, att hon låter spionera på dig. Men nu måste hon även
räkna med mig.

Vinicius stannade plötsligt och sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free