Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 191 —
— Jo, lierre, för att undgå judarnas förföljelse äro de kristna tvungna
förrätta sin andakt på undangömda ställen utanför murarna. De, som bo på
andra sidan Tibern bruka samlas till bön i detta stenbrott. Nu, då Rom
brinner, äro de säkerligen församlade där. Därför råder jag dig, herre, att
i förbifarten titta in där.
— Du sade ju nyss, att Linus begivit sig till Ostrianum, svarade Vinicius
otåligt.
— Och du lovade mig ett hus med ett vinberg vid Ameriola, svarade Chilon.
Därför vill jag söka efter flickan överallt, där det skulle kunna tänkas, att
hon vore. När elden bröt ut begåvo de sig kanske på hemväg, för att se om
Linus* hus nåtts av lågorna. Om de återvänt, svär jag dig vid Persephone,
att vi skola träffa dem här i stenbrottet eller åtminstone få underrättelser om
dem.
— Du har rätt. Låt oss se efter!
Utan tvekan tog Chilon av åt vänster mot kullen. När de passerat cirkus
veko de än en gång av åt vänster och befunno sig så mellan ett par
bergväggar. Det rådde fullständigt mörker, men här och där såg Vinicius det
fladdrande skenet från en lykta.
— Här äro de, sade Chilon. I dag äro de nog talrikare än eljest, ty de
andra böneplatserna äro antingen nedbrunna eller fyllda av rök.
— Jag hör sång, sade Vinicius.
Från den mörka öppningen i berget trängde ljudet av sjungande röster.
Lyktorna försvunno en efter en dit in. Allt flera människor strömmade till
från alla håll, så att Vinicius och Chilon efter en stund befunno sig mitt i
en stor människoskara.
Chilan hoppade av sin mulåsna och vinkade åt en gosse.
— Jag är präst och biskop, sade han. Håll våra mulåsnor, och du skall få
min välsignelse och förlåtelse för dina synder.
Och utan att vänta på svar slängde han tyglarna åt honom och lät sig;
föras med av strömmen.
De ginog genom en mörk gång och kommo så in i en stor håla, som
synbarligen var ett gammalt stenbrott, ty i väggarna såg man talrika brottytor.
Här var det ljusare än i gången, ty utom lyktorna brunno talrika facklor.
Vid detta sken såg Vinicius en mängd knäböjande människor. Men
ingenstädes kunde han upptäcka Lygia, Petrus eller Paulus. Runt omkring sig såg
han högtidliga och sorgsna ansikten. I mångas ansikten avtecknade sig spänd
förväntan, ångest eller hopp. Några sjöngo hymner, andra upprepade med
feberaktig iver Jesu namn, andra åter slogo slogo sig för sina bröst. Man
kunde se på dem, att de varje ögonblick väntade, att något underbart skulle
inträffa.
Plötsligt tystnade sången, och i en nisch, som uppstått vid stenbrytningen,
syntes över församlingens huvuden Crispus, som Vinicius redan kände. Hans
ansikte var blekt och frånvarande. Allas ögon fästades på honom. Han gjorde
korstecknet över de församlade och började tala med en sträv, nästan
skrikande röst.
—Ångren edra synder, ty stunden är inne. Herren har sänt sin
förhärjande eld över den syndiga staden, över det nya Babylon. Domens timme är
slagen. Herren har lovat att komma tillbaka till jorden, och snart skolen I
få se honom. Men Han skall ej komma som Lammet, som utgöt sitt blod för
våra synder, utan som den förfärlige domaren, som utan förbarmande skall
slunga syndare och otrogna ned i avgrunden. Ve över världen och ve över
syndarna! . . . Jag ser dig, Kristus! Stjärnorna falla till jorden, och solen
förmörkas, jorden öppnar sig, de döda stiga upp ur sina gravar, och du stiger
ned till jorden under åska och blixt och omgiven av änglarnas härskaror. Jag
ser dig och hör dig, o, Kristus!
Han tystnade, höjde sitt ansikte, och fick ett uttryck som om han såge något
avlägset och förfärligt. Nu hördes ett dovt dån ur marken, som följdes av ett
andra och tredje. Det var hela gator av brinnande hus, som störtade samman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
