Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLV - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 192 —
i staden. Men de flesta av de kristna togo dessa ljud som ett tecken på, att
domen var nära, ty tron på Kristi snara återkomst var allmänt utbredd bland
församlingen. En förfärlig ångest grep dem. Några dolde ansiktet i händerna,
ty de voro övertygade om, att jorden när som helst skulle börja vackla i sina
grundvalar. Andra ropade: Kristus, förbarma dig över oss! Frälsare, var
oss nådig! Andra åter bekände högt sina synder eller föllo varandra om
halsen för att trösta varandra i denna svåra stund.
Men det fanns även många, vilkas ansikten strålade av överjordisk glädje
och som ej visade minsta spår av fruktan. Ur ett hörn var det någon, som
ropade: Vakna, du som sover! Men över allt ljöd Crispus’ stämma: Vaken!
Vaken!
Ibland hörde man det avlägsna dånet av hus, som störtade samman, och då
ljödo åter stönandena, bönerna och ropen; Frälsare! Förbarma dig över oss!
Och så hördes åter Crispus röst:
— Kasta bort alla jordiska ägodelar, ty snart skolen I ej längre ha mark
under fötterna! Kasta bort all jordisk kärlek, ty Herren skall förkasta dem,
som älska sina hustrur och barn mer än Honom! Ve den, som älskar det
skapade mer än Skaparen! Ve över frossaren och den liderlige! Ve över
män, kvinnor och barn!
Plötsligt hördes ett dån, starkare än de föregående, som kom marken att
skälva. Alla föllo till marken och sträckte sina armar i kors, för att skydda
sig mot onda andar. Det uppstod en djup tystnad. Man hörde endast tunga
andedrag och flämtande viskningar: Jesus! Jesus! Jesus! samt då och då
ett barn, som grät.
Då hördes plötsligt en välbekant röst:
—Frid vare med eder!
Det var aposteln Petrus’ stämma. Han hade just kommit in i stenbrottet,
och vid ljudet av hans röst vek all fruktan från dem. Församlingen reste sig
upp, och de närmaste omslöto hans knän, som om de ville söka skydd hos
honom. Han sträckte ut sina bänder över dem och sade:
— Vad är det, som oroar edra hjärtan? Herren har hemsökt Babylon med
eld, men han skall låta sin nåd lysa över eder, vilkas synder blivit utplånade
med Lammets blod, och I skolen dö med Hans namn på edra läppar. Frid
vare med eder!
Efter Crispus’ obarmhärtiga tal föllo Petrus ord som balsam över
församlingen. Deras hjärtan fylldes av kärlek till Gud. Dessa människor funno
Kristus sådan, som de lärt känna och älska honom av apostelns berättelse, icke
som en sträng domare, utan som ett milt och tålmodigt lamm, vars
barmhärtighet var hundra gånger större än all mänsklig ondska.
Och de knäböjde alla för apostelns fötter, och då Vinicius såg det, trädde
han närmare, kysste fållen av hans mantel och sade;
— Herre, rädda mig! Jag har sökt henne i röken och bland folket, men
ingenstädes kunde jag finna henne. Jag tror, att du kan åter skänka henne
åt mig.
Petrus lade handen på hans huvud och sade:
— Fatta mod och följ mig!
XLVI.
Staden brann alltjämt. Circus Maximus var en enda ruinhög, och i de
stadsdelar, där elden börjat, störtade hela gator av brinnande hus omkull. Efter
varje sådant ras sköt en eldpelare mot skyn. Vinden slog om, och blåste nu
med oerhörd styrka från havet, förande eldgnistor och bränder över Mons
Cælinus och Collis Viminalis. Nu först hade man börjat tänka på
räddningsarbetet. På Tigellinus’ befallning, vilken för tre dapar sedan återvänt från
Antium, började man riva ned husen på esquilinska kullen för att hindra
lågornas vidare framfart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
