Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI - XLVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 194 —
Under tiden fortsatte soldaterna, med hjälp av ett antal medborgare, att
riva nde husen på Mons Esquilinus och Mons Coelius och även på andra sidan
Tibern. Här räddades även viktiga kvarter. Men i de centrala delarna av
staden förstördes oerhörda skatter, som under århundradernas lopp hopats
genom otaliga segrar, oskattbara konstverk, härliga tempel och alla minnena
om Roms äro fulla forntid. Man kunde förutse, att endast några få hus, i
utkanterna skulle stå kvar. Det spreds även ett rykte, att soldaterna revo ned
husen ej för att hejda eldens vidare framfart, utan för att ej ett hus skulle
bli kvar. Tigellinus sände brev på brev til Cæsar och anropade honom att
återvända till Rom och lugna folket. Men Cæsar lämnade ej Antium, förrän
han fick höra, att hans eget palats stod i lågor, och då skyndade han till Rom
för att ej gå miste om den stund, då elden skulle nå sin höjdpunkt.
XLVII.
Elden hade nu nått Via Nomentana. Vinden kastade då om och förde
lågorna med sig till Via Lata och Tibern; de omvärvde Capitolium, utbredde
sig över Forum Boarium och ryckte åter närmare Palatinen. Tigellinus
samlade alla de prætorianska trupperna och sände det ena budet efter det andra
till Cæsar, att ej han skulle gå miste om något av det storslagna skådespelet,
då elden nu rasade ännu häftigare. Men Nero fördrog att komma på natten,
för att skådespelet skulle te sig så mycket mera imponerande. Därför gjorde
han ett uppehåll nära Aqua Albana, inbjöd tragikern Aliturus till hans tält
och instuderade med hans hjälp hållning, åtbördor och blickar. Och han
råkade i en häftig dispyt med honom, om han vid orden: O, du heliga stad,
du, som gav löfte om att leva längre än Ida! skulle lyfta båda händerna eller
också hålla en cittra i ena handen och endast sträcka upp den andra. Sådana
spörsmål tycktes honom viktigare än allt annat.
Vid midnatt närmade han sig Roms murar, följd av sitt lysande hov, som
bestod av senatorer, ädlingar, frigivna, slavar, kvinnor och barn. Sexton tusen
prætorianer voro uppställda i slagordning längs vägen för att hålla det
upphetsade folket på tillbörligt avstånd. Folket förbannade, skrek och visslade
vid åsynen av tåget, men vågade ej angripa någon. Här och där hörde man
till och med applåder från det slödder, som ingenting ägde och ingenting hade
att förlora, men som hoppades på en ännu rikligare utdelning av spannmål,
olivolja, kläder och penningar.
När Nero nått fram till Porta Ostiensis, gjorde han halt och utropade: O,
hemlöse härskare över ett hemlöst folk, var skall jag i natt luta mitt olyckliga
huvud? Och då han sedan passerat Clivus Delephini, steg han uppför en
trappa till den Appiska vattenledningen, följd av alla hovmännen och en
sångkör, som bar lutor, cittror och andra musikinstrument.
Alla höllo andan, i väntan på att han skulle säga några storslagna ord, som
de voro tvungna att lägga på minnet. Men han stod där högtidlig och stum,
klädd i purpurmantel med en gyllene lagerkrans på huvudet och betraktade de
rasande lågorna. När Terpnos räckte honom den gyllene lutan, lyfte han
ögonen mot den röda himlen, som om han väntade på inspiration därifrån.
Folket pekade på honom, där han stod belyst av det blodröda skenet från
eldhavet. På avstånd väste lågorna och ödelade Roms urgamla, heliga
monument. Men Cæsar stod med lutan i hand, med miner som en skådespelare i en
tragedi, utan en tanke på Roms undergång,endast intresserande sig för sina
egna gester och de patetiska ord, med vilka han nu skulle beskriva Roms
olycksöde för att väcka den största beundran och inhösta de mest stormande
applåderna.
Han hatade denna stad och dess invånare. Det enda, han älskade, var sina
egna sånger och verser, och därför fröjdade han sig i hjärtat, att han
äntligen fått bevittna en tragedi, lik den, som han skildrat i sin dikt. Han
förtjustes över den förfärliga synen och tänkte med glädje på, att Tröjas för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
