Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 193 —
Omätliga rikedomar hade gått förlorade vid branden. De flesta invånarna
hade förlorat alla sina ägodelar. Redan på andra dagen gjorde sig hungern
gällande, ty alla de väldiga förråden hade gått upp i rök. Ingen hade heller
tänkt på att sända efter nya i detta kaos. Först efter Tigellinus ankomst
sände man efter nya förråd från Ostia, men under tiden blev befolkningens
hållning allt mera hotande.
Det hus vid Aqua Appia, där Tigellinus tills vidare bodde, omgavs från
morgonen till sent in på natten av skaror av kvinnor, som skreko: Bröd och
tak över huvudet! Förgäves sökte prætorianerna upprätthålla ordningen. Här
och där kom det öppen strid mellan dem och befolkningen. Vapenlösa skaror
pekade på den brinnande staden och ropade: Mörda oss i åsynen av denna
brand! Man förbannade Cæsar, hovmännen och prætorianerna. Upphetsningen
ökades för varje timma, så att Tigellinus såg sig nödsakad att sända efter ej
endast mjöl utan även bakat bröd, som man fört samman från alla
kringliggande städer och byar. Men när den första sändningen nattetid nådde
Emponium, slog folket in portarna och bemäktigade sig förråden. Ett
förfärligt tumult uppstod. I skenet från lågorna slogs man om brödkakorna.
Hela området från förrådsmagasinet till Drusus och Germanicus’ triumfbågar
betäcktes av mjöl. Tumultet varade så länge, till soldaterna hunnit besätta
alla byggnader i närheten och kunde skingra skarorna med pilar och
kastspjut.
Icke sedan gallernas infall under Brennus hade Rom hemsökts av en
sådan olycka. I sin förtvivlan jämförde folket de två eldsvådorna. Den gången
hade åtminstone Capitolium räddats undan lågorna. Men nu var det
omgivet av ett förfärligt eldhav. Marmor kunde visserligen ej brinna, men
nattetid, när vinden ibland skilde lågorna åt, kunde man se pelarraderna i
Jupiters tempel lysa som glödande kol. Vidare hade Rom på Brennus’ tid en
laglydig befolkning, som älskade staden och dess altare. Men de hopar, som
nu trängdes omkring murarna, bestodo till största delen av slavar och frigivna,
som voro beredda att i nödens stund vända sig mot staden och överheten.
Brandens oerhörda utbredning, som fyllde massorna med förfäran,
avväpnade dem till en viss grad. Efter branden skulle hunger och sjukdomar följa,
ty nu hade även de heta julidagarna kommit. Nätterna skänkte ej heller
någon svalka, och när dagen bröt in hade man en förfärlig syn framför sig. I
mitten stod den väldiga staden på sina kullar, lik en enda, dånande vulkan.
Runt omkring, ända bort till Albanerbergen var ett enda läger av skjul, tält,
hyddor, vagnar och kärror, helt insvepta i rök och damm. I lägret rådde en
förfärlig trängsel av män, kvinnor och barn. Bland ädla romare syntes där
greker, lockigt, ljushårigt folk från norden, afrikaner och asiater. Där
funnos slavar mitt ibland fria medborgare, gladiatorer, köpmän, bönder och
soldater, ett böljande människohav omkring en brinnande ö.
Växlande rykten upprörde detta hav. Det berättades, att oerhörda mängder
spannmål och kläder hade anlänt till Emporium för att utdelas bland folket.
Det sades också, att provinserna i Asien och Afrika berövats alla sina skatter
och rikedomar på Cæsars befallning och att dessa skulle fördelas på
invånarna i Rom för att sätta en var i stånd att bygga ett eget hus. Men på samma
gång spreds det även rykten, om att vattnet i vattenledningarna var förgiftat,
att Nero hade för avsikt att ödelägga staden och utrota dess befolknng till
sista man för att sedan kunna flytta till Grekland eller Egypten och därifrån
regera världen. Varje rykte spred sig med blixtens hastighet, och vart och
ett troddes av folket och förorsakade utbrott av hopp, vrede, förfäran och
raseri. Slutlgen spred sig även de kristnas tro, att världens undergång
genom eld var nära förestående, även till den övriga befolkningen och vann för
varje dag allt större utbredning. Många grepos av vansinne. Mitt bland de
av lågora belysta molnen tyckte man sig se gudarna, som åsågo världens
undergång. Några sträckte armarna mot dem för att anropa dem om nåd,
medan andra förbannade dem.
Quo Vadis 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
