- Project Runeberg -  Quo vadis? Berättelse från Neros dagar /
204

(1930) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Maggie Olsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och andra ropade:

— Låt rättvisan ha sin gång! Straffa mordbrännare! Gudarna själva
ropa på hämnd!

Men Nero satte sig, lät huvudet sjunka mot bröstet, och förblev tyst, som
om det oerhörda, han nyss fått höra, bedrövat honom. Så skakade han sin
knutna hand och sade:

— Vilka straff skulle väl kunna sona ett sådant brott?... Men gudarna
skola sända mig ingivelser, och med Tartarus’ hjälp skall jag giva mitt folk
ett skådespel, som det efter århundraden skall minnas med tacksamhet.

Petronius’ panna förmörkades. Han tänkte på de faror, som nu hängde
över Lygia och Vinicius, vilken han älskade, och över alla dessa människor,
vars lära han förkastade, men om vars oskuld han likväl var övertygad. Och
han sade till sig själv: ’Jag måste rädda Vinicius, som kommer att bli
vansinnig, om denna flicka dör." Petronius insåg tydligt, att han nu beredde
sig att spela ett djärvare spel, än han någonsin förut vågat.

Men han talade lätt och otvunget, som han brukade, när han kritiserade
Cæsars och hovmännens oestetiska infall:

— I haven alltså funnit offer nu! Gott, då kunnen I sända dem till
arenan eller kläda dem i tortyrtunikan. Men lyssnen till mig. I haven
pretorianer. I haven makten i edra händer. Våren därför uppriktiga, åtminstone
då ingen annan är närvarande. Utlämnen de kristna åt folket, dömen dem
till den svåraste tortyr, men haven likväl mod att bekänna, att det icke var
de, som antände Rom. Fy! Det påminner mig alltför mycket om
teaterskjulen vid Porta Asinaria, där skådespelarna spela konungar och gudar för
att roa förstadspöbeln och efter föreställningen äta lök och dricka surt vin.
Våren verkliga gudar och konungar! Du, Cæsar, har hotat oss med
eftervärldens dom, men tänk på, att eftervärlden även skall fälla en dom över
dig. Vid den gudomliga Clio! Nero, världens härskare, brände Rom, ty han
var lika mäktig på jorden som Zeus i Olympen. Nero, den store skalden,
älskade poesien så högt, att han offrade sin fädernestad för den. Sedan
världens begynnelse har ingen vågat göra något dylikt. Jag besvär dig i de nio
musernas namn, avstå ej från en sådan ära, ty dina sånger skola sjungas till
tidernas ände. Vad var Priamos, vad var Agamemnon eller Achilles, ja, vad
äro gudarna själva i jämförelse med dig? Och jag säger dig, att folket ej
kommer att lyfta en hand mot dig. Hav mod! Tag dig i akt för ovärdiga
handlingar. Tänk, om kommande släktled skola säga: ’Nero brände Rom,
men denne fege kejsare förnekade den stora handlingen av fruktan och
kastade skulden på oskyldiga.’ "

Petronius’ ord gjorde som vanligt ett djupt intryck på Nero, men Petronius
insåg, att hans tal i lyckligaste fall skulle rädda de kristna men ännu
sannolikare skulle störta honom själv i fördärvet. Men likväl tvekade han ej, ty
dels var han bekymrad för Vinicius, och dels tilltalades han av sådana
vågspel. "Tärningen är kastad", sade han för sig själv, "och nu skola vi se,
om fruktan för det egna skinnet skall segra över den där apans kärlek
till äran.

I själva verket tvivlade han knappast på, att fruktan skulle segra.

Efter Petronius’ ord rådde djup tystnad. Poppæa och alla de närvarande
sågo med spänning på Nero. Han drog upp läpparna, så att de nästan
vidrörde näsan, vilket han brukade göra, då han ej visste, vad han skulle taga
sig till. Slutligen avspeglades oro och missmod i hans ansikte.

— Herre, sade Tigellinus, när han märkte detta, tillåt mig att gå, ty då
man vill utsätta dig för fara och kallar dig en feg kejsare, en mordbrännare
och en gycklare, kunna mina öron ej uthärda detta.

"Jag har förlorat spelet", tänkte Petronius.

Men han vände sig mot Tigellinus och mätte honom med en blick, i vilken
låg allt det förakt, som en stor och förnäm man hyser för en obildad tölp.
Därpå sade han:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:45:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/quovadis/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free