Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLIX - L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 205 —
— Det var dig, jag kallade gycklare, Tigellinus, och det är du till och
med i denna stund.
— Kanske för att jag ej vill lyssna till dina förolämpningar?
— Jag kallar dig en gycklare, emedan du hycklar en gränslös kärlek till
Cæsar, och endast för ett ögonblick sedan hotade du honom med
prætorianer-na, vilket vi alla förstodo och även han själv.
Tigellinus, som ej hade väntat, att Petronius skulle våga kasta en sådan
tärning på bordet, bleknade, förlorade fattningen och kunde ej få fram ett
ljud. Men detta var den sista seger, som arbiter elegantiæ vann över sina
rivaler, ty nu utbrast Poppæa:
— Herre, hur kan du tillåta, att en sådan tanke flyger genom någons
huvud och i synnerhet att någon dristar sig att uttala den i din närvaro?
— Straffa den djärve! ropade Vitellius.
Nero drog åter upp läpparna mot näsborrarna. Han riktade sina närsynta
glasartade ögon på Petronius och sade:
— Är det så, du lönar den vänskap jag hyst för dig?
— Om jag misstagit mig, så bevisa det för mig, svarade Petronius. Men
vet, att jag endast sagt, vad kärleken till dig ingivit mig.
— Straffa den oförskämde! upprepade Vitellius.
—■ Ja, gör det! ropade flera röster.
I atrium uppstod sorl och rörelse, ty man började t raga sig bort från
Petronius. Till och med Tullius Senecio och den unge Nerva, som alltid
visat honom den största tillgivenhet, drogo sig bort från honom. Efter en
stund stod Petronius ensam kvar på vänstra sidan av atrium, och med ett
leende på läpparna väntade han på, vad Cæsar skulle säga.
Men denne sade:
—• I viljen, att jag skall straffa honom, men han är min kamrat och vän.
Fastän han svårt sårat mitt hjärta, skall han få erfara, att detta hjärta
endast har förlåtelse för sina vänner.
"Jag har förlorat spelet och är förlorad", tänkte Petronius.
Cæsar reste sig. Rådplägningen var slut.
Petronius begav sig hem. Nero däremot gick med Tigellinus till Poppæas
atrium, där de inväntade dem, om vilka prefekten förut hade talat.
Det var två präster från andra sidan Tibern, klädda i långa mantlar och
med den höga mitran på huvudet, en ung skrivare, deras medhjälpare och
Chilon. Vid Cæsars åsyn bleknade prästerna av upphetsning, lyfte armarna
uppåt och böjde huvudena ned i händerna.
— Var hälsad, du härskare över alla härskare och konung över alla
konungar! ropade den äldste. Var hälsad, jordens behärskare, beskyddare av
det utvalda folket, Cæsar, lejon bland människorna, du, vars herravälde är
som solens ljus och som cedrarna på Libanon, som en källa och som en palm
och som Jerikos balsam!
— I kallen mig icke en gud! sade Cæsar.
Prästerna blevo ännu blekare. Sedan återtog den äldste:
— Dina ord, herre, äro ljuvliga som druvor och som mogna fikon, ty Jehova
har fyllt ditt hjärta med godhet, men din faders företrädare, Cæsar Cajus,
var en grym människa, och likväl kallade våra utskickade honom inte för
gud, ty de föredrogo döden framför att kränka Lagen.
— Och Caligula lät kasta dem för lejonen.
— Nej, herre, Cæsar Cajus räddes för Jehovas vrede.
De lyfte sina huvuden, ty den mäktige Jehovas namn gav dem mod.
Förlitande sig på hans makt blickade de redan djärvare in i Neros ögon.
— I anklagen de kristna för att ha bränt Rom? frågade Cæsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
