Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 209 —
Kanske skulle då t. o. m. de anständiga människorna ha fått det bättre. Jag
hade bort göra det redan av hänsyn till Vinicius. Om arbetet hade varit
betungande, hade jag kunnat avträda ämbetet till honom, och Nero skulle inte
ens ha vågat sätta sig emot det. Sedan kunde Vinicius gärna för mig ha låtit
döpa alla prætorianerna och t. o. m. Cæsar. En from, dygdig och
barmhärtig Nero skulle verkligen vara en trevlig syn."
Hans sorglöshet var så stor, att han log. Men efter en stund togo hans
tankar en annan riktning. Det tycktes honom, som om han var i Antium och
Paulus från Tarsus sade till honom:
"I kallen oss fiender till livet, men svara mig, Petronius! Om Cæsar vore
kristen och handlade efter vår lära, skulle inte Edert liv vara tryggare och
lugnare?"
Och då han mindes dessa ord, sade han för sig själv;
"Vid Castor! Hur många kristna de än döda, skall Paulus alltid finna nya,
ty om världen inte vilar på ruttenhet, så har han rätt. Men vem vet, om den
inte kan göra detta, eftersom den består. Jag själv, som har lärt mycket, har
inte lärt att vara tillräckligt skurkaktig, och därför skall jag bliva tvungen
att skära av mina pulsådror. Men så måste det ju sluta, och om det inte hade
slutat så, skulle det ha slutat på något annat sätt. Det gör mig ont om
Eunice och min myrrhenska vas, men Eunice är fri och vasen följer mig.
Ahenobarbus får den i varje fall inte. Jag tycker också synd om Vinicius.
För övrigt är jag färdig, fastän jag haft mindre tråkigt på sista tiden än
annars. Världens ting äro vackra, men människorna äro mestadels så tråkiga,
att det inte lönar sig att sörja för dem. Den som har förstått att leva, han
förstår även att dö. Fastän jag var en augustian, så var jag likväl mycket
friare, än de alla trodde."
Han ryckte på axlarna.
"De tro väl nu, att mina knän skälva och ångesten får håret att resa sig
på mitt huvud, men när jag kommer hem, skall jag taga mig ett bad i
violvatten, och min guldhåriga slavinna skall smörja mig. Efter måltiden skola
vi höra den hymn till Apollo, som Antemios har diktat. Jag har själv en
gång sagt:" Det lönar sig inte att tänka på döden, ty den tänker på oss
utan vårt besvär. Det skulle vara underbart, om det verkligen funnes ett
Elysien, där skuggorna vandra — Eunice skulle ibland komma till mig, och
tillsammans skulle vi ströva omkring på Asphodelosängen. I varje fall skulle
jag finna bättre sällskap där än här. Vilka eländiga narrar, vilka taskspelare,
vilken simpel hjord utan smak och finhet! Tio arbitri elegantiæ skulle inte
kunna göra denna hop av trimalchioner till anständiga människor. Vid
Persephone! Jag är trött på dem.’
Till sin förvåning märkte han, att någonting redan skilde honom från
dessa människor. Han kände dem ju väl och visste, vad han skulle tänka
om var och en, och likväl tycktes de honom nu avlägsnare och mera
föraktligare än annars. Han var verkligen trött på dem.
Sedan började han tänka över sin belägenhet. Tack vare sin
skarpsinnighet insåg han, att undergången inte genast hotade honom. Nero hade gripit
tillfället för att säga några vackra, upphöjda ord om vänskapen och
förlåtelsen, och därmed hade han på sätt och vis bundit sina händer. Nu skulle han
bli tvungen att söka förevändningar och innan han hade funnit dem, skulle
mycken tid förgå. Först skulle han anställa ett skådespel med de kristna,
sedan skulle han tänka på honom, och i så fall lönade det sig varken att göra
sig bekymmer eller ändra sitt levnadssätt. En närmare fara hotade då
Vinicius. . .
Från den stunden tänkte han blott på Vinicius, som han beslöt att rädda.
Slavarna buro snart bärstolen till Petronius’ hus mitt igenom ruiner,
askhögar och skorstenar, men Petronius befallde dem att skynda på för att så
snart som möjligt vara hemma. Vinicius, vars hus hade bränt ned, bodde
hos honom, och lyckligtvis var han hemma.
Quo Vadis 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
