Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 210 -
— Har du träffat Lygia i dag? frågade Petronius, då han trädde in till
honom.
— Jag kommer just från henne.
— Hör, vad jag nu skall säga dig och förlora ingen tid med frågor. I dag
beslöts det hos Cæsar att skjuta skulden för eldsvådan på de kristna.
Förföljelserna börja. Tag Lygia och fly genast, om det så skall vara över Alperna
eller till Afrika. Skynda dig! Ty från Palatinen till Tibern är det närmare
än härifrån.
Vinicius var för mycket soldat för att slösa tid på överflödiga frågor. Han
hörde på med rynkad panna, med spänd, olycksbådande min men utan rädsla.
Den första känsla, som rörde sig i hans själ inför faran, var uppenbarligen
stridslusten.
— Jag går! ropade han.
— Ännu ett ord. Tag en börs med guld, tag vapen och en skara av ditt
folk, de kristna, med dig! Befria i nödfall flickan med våld! Vinicius stod
redan vid dörren.
— Underrätta mig sedan genom en slav, ropade Petronius efter honom.
Då han blivit ensam, gick han fram och tillbaka mellan pelarna i sitt atrium
och tänkte över vad som skulle hända. Han visste, att Lygia och Linus efter
branden återvänt till sitt forna hus, som liksom större delen av trakten hade
förblivit oskadat. Detta var en ogynnsam omständighet, ty annars hade det varit
svårt att finna henne i mängden, men han hoppades, att ingen på Palatinen
visste, var han bodde, och att Vinicius därför skulle förekomma prætorianerna.
Han kom också att tänka på, att Tigellinus för att fånga så många kristna
som möjligt på en gång måste kasta ut nätet över hela Rom och därför dela
prætorianerna i små avdelningar. "Om man inte skickar mer än 10 man för
att hämta henne", tänkte han, "så kommer den lygiske jätten att ensam slå
dem sönder och samman. Medan han tänkte dessa tankar, fick han nytt mod.
Visserligen var beväpnat motstånd mot prætorianerna detsamma som en öppen
krigsförklaring mot Cæsar. Petronius visste också, att Neros hat skulle falla
på honom själv, om Vinicius undkom, men han bekymrade sig inte alls
därom. Tvärtom förnöjdes han av tanken att kunna draga ett streck i
räkningen för Nero och Tigellinus. Han beslöt att varken spara guld eller
människor, men då Paulus från Tarsus redan i Antium hade omvänt en stor
del av hans slavar, kunde han vara säker på, att de beredvilligt skulle
uppoffra sig för att försvara de kristna.
Han avbröts i sina tankar av Eunices inträde. Vid hennes åsyn skingrades
alla hans bekymmer spårlöst. Han glömde Cæsar, den onåd, i vilken han
fallit, de förfallna augustianerna, förföljelserna av de kristna, Vinicius och
Lygia. Han endast såg på henne med skönhetsdruckna ögon, såsom den
beundrare av tjusande former, som han var. Och klädd i en genomskinlig violett
dräkt, som hette coa vestis, genom vilken hennes rosiga kropp lyste, var hon
verkligen vacker som en gudinna. Då hon såg sig beundrad av honom och
visste, att han älskade henne ar hela sitt hjärta och ständigt törstade efter
hennes smekningar, glödde hon av glädje, liksom om hon inte vore en frilla
utan ett oskyldigt barn.
— Vad vill du mig, Charis? ropade Petronius och sträckte händerna emot
henne.
Hon böjde sitt gyllene huvud ned till honom och svarade:
— Herre, Antemius och sångarna ha kommit, och han frågar, om du nu
vill höra honom.
— Han må vänta! Under måltiden skall han föredraga sin hymn till Apollo.
Runt omkring oss skola bränder och aska ligga, men vi skola höra en hymn
till Apollo. Vid de paphiska lundarna! När jag ser dig i denna coa vestis,
tycks det mig, som om Afrodite höljt sig i en flik av himmelens blom och står
framför mig.
— O herre, ropade Eunice.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
