Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 21 –
— Kom hit, Eunice, slå dina armar omkring mig och räck mig din mun. . .
Älskar du mig ?
— Zevs själv kunde inte älska dig högre.
Hon tryckte sina läppar mot hans mun, medan hon skälvde av lycksalighet
i hans armar.
Efter en stund utropade Petronius:
— Och om vi måste skiljas?
Förskräckt såg hon in i hans ögon.
— Varför, herre ?
— Var utan fruktan. Men, ser du, vem vet, om jag inte blir tvungen att
göra en lång resa.
— Tag mig med. . .
Men Petronius bytte plötsligt om ämne och frågade:
— Säg mig, finns det liljor på ängen i trädgården?
— I trädgården hava cypresserna och ängarna blivit gula av branden,
bladen hava fallit av myrtenbuskarna och hela trädgården är, som om den vore
död.
— Hela Rom är liksom dött, och snart skall det ha blivit ett verkligt
gravfält. Vet du, att man har utfärdat ett edikt mot de kristna och skall börja
en förföljelse mot dem, under vilka tusentals människor skola dö?
— Varför straffar man dem, herre? De äro goda människor.
— Just därför.
— Låt oss resa till havet. Dina ögon tycka inte om att se blod.
— Välan. Men under tiden måste jag bada. Kom in i oleothecium och
smörj in mina armar. Vid Kypris’ gördel! Aldrig förr har du tyckts mig så
vacker. Jag skall låta göra dig ett badkar i form av en snäcka, och du skall
vara som en pärla i det. . . Kom, guldhåriga!
De gingo, och en timme senare vilade de båda rosenkransade och med
dimmiga ögon vid bordet, som stod dukat med gyllene kärl. Pojkar, som
voro klädda som amoriner, betjänade dem. Men de drucko vin ur
murgrön-kransade pokaler och hörde hymnen till Apollo, som sjöngs till harpoklang
under Antemios’ ledning. Vad bekymrade det dem, att husens skorstenar
höjde sig ur ruinerna omkring villan, och att varje vindfläkt spred askan från
det brända Rom. De kände sig lyckliga och tänkte blott på den kärlek, som
gjorde livet till en lycklig dröm för dem.
Men innan hymnen var slut, trädde dörrvaktaren in i salen.
— Herre, ropade han med darrande stämma, en centurion med en
avdelning prætorianer står utanför dörren och fordrar att få tala med dig på
Cæsars befallning.
Sången och harporna förstummades. Alla de närvarande grepos av oron,
ty Cæsar brukade inte använda prætorianer mot sina vänner, och deras
ankomst betydde inte något gott vid denna tid. Endast Petronius visade inte
någon upphetsning alls och ropade med en röst, som om de ständiga
inbjudningarna tråkade ut honom:
— Man kunde verkligen låta oss sluta vår måltid i fred.
Sedan vände han sig till föreståndaren för atrium och sade:
— Släpp in dem!
Slaven försvann bakom förhänget. En stund därefter hördes tunga steg,
och in trädde centurionen Aper i full rustning med hjälm på huvudet.
— Ädle herre, ropade han, här är en skrivelse från Cæsar.
Petronius sträckte vårdslöst ut sin vita hand, tog tavlan, kastade en blick
därpå och gav den sedan åt Eunice med fullkomligt lugn.
— I kväll skall han uppläsa en sång ur Troika, och han uppmanar mig att
komma till sig, ropade han.
— Jag hade blott befallning att överlämna skrivelsen, sade centurionen.
— Gott. Något svar behövs inte. Men kanske vill du stanna en stund hos
oss och tömma en bägare vin med oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
