Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2IJ —
Vinicius talade till synes lugnt, men i hans stämma 15g någonting så
hjärt-slitande, att Petronius kände uppriktigt medlidande med honom.
— Jag förstår dig, men hur vill du rädda henne?
— Jag har mutat vakterna, för det första för att skydda Lygia och för
det andra, för att de inte skola hindra henne från att fly.
— När kan detta ske?
— De sade, att de inte kunde utlämna henne med detsamma, eftersom de
voro rädda för ansvaret. Men när fängelserna bliva fulla och man tappar
bort räkningen, skall jag få henne. Men detta är endast sista utvägen.
Försök du först rädda mig och henne! Du är ju en vän till Cæsar. Han själv
har givit henne åt mig. Gå till honom och rädda mig!
I stället för att svara ropade Petronius på en slav, befallde honom att
hämta två mörka mantlar och två svärd och vände sig sedan till Vinicius.
— Under vägen skall jag svara dig, ropade han. Tag denna mantel och tag
vapnet! Följ sedan med till fängelset! Bjud vakterna 100,000 sestertier,
200,000 och 500,000, om de vilja giva Lygia fri nu genast. Annars är det
för sent.
— Kom, sade Vinicius.
Efter en stund voro de ute.
— Och hör nu på, sade Petronius. Jag vill inte förlora någon tid. Från
och med i dag är jag i onåd. Mitt eget liv hänger på ett hår, och därför
kan jag inte göra något hos Cæsar. Än värre! Jag är övertygad om, att han
nu skulle handla tvärtemot min bön. Om inte detta vore fallet, skulle jag då
ha rått dig till att fly med Lygia eller befria henne med våld? Om du
undkomme, skulle ju Cæsars vrede ofelbart vända sig mot mig. Men nu
skulle han hellre göra något för att behaga dig än mig. Räkna emellertid
inte på det! Befria henne ur fängelset och fly, ty ingenting annat återstår
dig. Om detta inte lyckas, må vi tänka på andra medel. Vet emellertid, att
man inte gripit henne blott därför, att hon tror på Kristus. Dig och henne
förföljer Poppæas vrede. Vet du, att du sårat henne genom att avvisa
hennes kärlek? Hon vet åtminstone, att du försmådde henne för Lygia, som
hon dessutom hatade från första ögonblicket. Redan förut ville hon ju bringa
henne i fördärvet genom att tillskriva hennes trolldomskonster sitt barns död.
Förvisso är Poppæas hand med i spelet. Hur kan du annars förklara, att
Lygia först blev gripen? Vem kunde utpeka Linus’ hus? Jag säger dig,
att man länge har spionerat på henne. Jag vet, att jag sargar ditt hjärta
och berövar dig ditt sista hopp, men jag säger d’et därför, att ni båda äro
förlorade, om du inte befriar henne, innan man kommer på den tanken, att
du kan försöka det.
— Förvisso, det förstår jag, svarade Vinicius dovt.
På grund av den framskridna timmen voro gatorna tomma, men deras
samtal avbröts nu av en drucken gladiator, som kom emot dem, föll på Petronius,
så att han kom att stödja sig på dennes arm och andades honom i ansiktet
med sin stinkande andedräkt. Samtidigt ropade han med hes stämma:
— Till lejonen med de kristna!
— Myrmillon, sade Petronius lugnt, följ mitt råd och gå din väg.
Den druckne grep med sin andra hand om hans arm
— Ropa med mig: "Till lejonen med de kristna!", annars bryter jag
nacken av dig.
Men Petronius nerver hade redan lidit alltför mycket av dessa rop.
Alltsedan han lämnat Palatinum, tryckte de honom som en marritt och
sönder-sleto hans öron. Nu tog hans tålamod slut, då han såg drinkarens lyfta näve
över sig.
— Käre vän, sade han, du stinker vin och är mig till besvär.
Därmed stack han sitt korta svärd ända till fästet in i bröstet på honom.
Sedan grep han Vinicius i armen och fortsatte, liksom om ingenting hänt:
— Cæsar sade i dag till mig: "Säg till Vinicius i mitt namn, att han inte
skall försumma de skådespel, där de kristna skola uppträda". Förstår du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
