Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI - LII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 216 -
vad detta betyder? De vilja göra sig ett skådespel av din smärta. Saken är
uppgjord. Kanske har man blott därför ännu inte gripit mig och dig. Om
du inte genast befriar henne.... då.... jag vet inte vad. Kanske Acte
kommer att tala till din förmån.... men vad kan hon göra? Dina egendomar på
Sicilien utöva säkert en viss dragningskraft på Tigellinus. Försök!
— Jag skall giva honom allt, jag äger, sade Vinicius.
Från Carinæ till Forum var det inte långt att gå, och snart voro de båda
vännerna framme. Natten började ljusna, och fästningens murar döko upp
ur skuggorna.
Plötsligt stannade Petronius, då de slogo in på vägen till det mamertinska
fängelset, i det han ropade:
— Prætorianer! För sent.
Dubbla led av soldater omgåvo fängelset. Skymningen försilvrade deras
järnhjälmar och spetsarna av deras lansar.
Vinicius blev blek som marmor. Snart stodo de framför soldaterna.
Petronius, vars fenomenala minne inte blott rymde namnen på de äldste utan på
nästan alla soldaterna, såg genast en kohortanförare, som han kände, och vinkade
honom till sig.
— Vad är detta, Niger? sade han. Har man befallt eder att bevaka
fängelset?
— Förvisso, ädle Petronius. Prefekten var rädd, att man skulle försöka
undsätta mordbrännarna.
— Haven I befallning att inte släppa in någon? frågade Vinicius.
— Nej, herre, fångarnas bekanta få komma och besöka dem, och på detta
sätt skola vi fånga ännu fler kristna.
— Släpp mig också in! utropade Vinicius.
Han tryckte Petronius hand och sade:
— Sök upp Acte, så skall jag komma och höra efter, vilket svar hon har
givit dig.
— Kom! sade Petronius.
I detta ögonblick hördes sång under jorden och bakom de tjocka murarna.
Sången, som först var svag och dämpad, svällde och svällde. Mäns, kvinnors
och barns röster förenade sig till en gemensam kör. I morgonens stillhet
sjöng hela fängelset liksom en harpa, men det var inte toner av veklagan
eller förtvivlan. I stället lät det som en sång av glädje och triumf. .
Soldaterna sägo förvånade på varandra. På himmelen lyste morgonrodnadens
första gyllene skimmer.
LII.
Ropet: "Till lejonen med de kristna!" skallade ännu genom staden. I
första ögonblicket tvivlade ingen på att de voro anstiftare av branden, och
ingen ville tvivla därpå, ty straffet skulle samtidigt skänka folket en präktig
förlustelse. Men så småningom utbredde sig åsikten, att olyckan aldrig skulle
ha tagit en sådan omfattning, om inte gudarna hade varit vredgade. I alla
tempel offrade man därför försoningsoffer. Enligt de sibylinska böckernas
råd föranstaltade senaten fester och allmänna böner till Vulcanus, Ceres och
Proserpina. Matronor offrade åt Juno. En festprocession begav sig till
havet för att hämta vatten och därmed bestänka gudinnans bildstod. Gifta
kvinnor höllo nattvaka och beredde gästabud åt gudarna. Hela Rom renade
sig från synder, offrade och sökte försona de odödliga. Under tiden
utstakades nya gator över brandplatserna. Här och där hade man redan lagt
grunden till härliga hus, palats och tempel. Framför allt byggde man
emellertid med oerhörd snabbhet amfiteatrar av trä, i vilka de kristna skulle dö.
Strax efter rådslaget i Tigellinus’ hus hade alla prokonsuler fått befallning att
införskaffa vilda djur. Tigellinus plundrade vivarierna i alla småstäder, de
minsta inte undantagna. I Afrika anställdes på hans befallning stora jakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
