Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 254 —
många beteckna de kristna som innoxa corpora. Om jag skulle resa bort, så
skulle alla börja upprepa detta. Varför är du då rädd, din ruttna svamp?
Vid dessa ord rynkade han pannan men såg på Chilon med frågande blick,
liksom väntade han en förklaring av honom, ty i grund och botten hycklade
han blott sin kallblodighet. Vid den sista föreställningen skrämdes han själv
ar Crispus ord, och när han kom hem, kunde han inte somna av raseri och
skam men också av skräck.
Och den vidskeplige Vestinus, som tigande hörde på samtalet, såg sig om
och sade med hemlighetsfull röst:
— Herre, följ denne gubbes råd, ty dessa kristna ha något underbart i sig. . .
Deras Gud giver dem en lätt död, men han kan vara hämndlysten.
Därpå svarade Nero raskt:
— Inte jag ställde till dessa skådespel utan Tigellinus.
— För visso, det är jag, som har ställt till dem, svarade Tigellinus, som hade
hört Cæsars svar, det är jag, och jag föraktar alla kristna gudar. Vestinus
är en blåsa, fylld med vidskepelse, och den här tappre greken skulle vilja dö,
när han ser en höna försvara sina kycklingar.
— Det är bra, sade Nero, men låt först rycka ut tungan på dina kristna
eller sätta munkavle på dem.
— Det sista kommer elden att göra, o gudomlige.
— Ve mig! stönade Chilon.
Men Cæsar, som fick mod av Tigellinus’ djärva självsäkherhet började skratta
och pekade på den gamle greken.
— Sen, hur denne avkomling till Achilles ser ut.
Och Chilon såg verkligen hemsk ut. Håret på hans hjässa hade blivit helt
vitt, och på hans ansikte hade ett uttryck av djup oro, ångest och bekymmer
stelnat. Ibland tycktes han bedövad och frånvarande. Än gav han inget svar,
när man talade till honom, än blev han arg och djärv, så att till och med
augustianerna föredrogo att lämna honom i fred.
Ett sådant ögonblick hade han nu.
— Gören med mig, vad I viljen, men jag besöker inte mer skådespelen,
ropade han förtvivlad och knäppte med fingrarna.
Nero såg på honom en stund och sade sedan till Tigellinus:
— Du skall se till, att denne stoiker befinner sig i trädgården vid min sida.
Jag vill se vilket intrycck våra facklor skola göra på honom.
Chilon blev rädd för den hotelse, som låg i Cæsars stämma.
— Herre, sade han, jag kommer inte att kunna urskilja någonting, ty under
natten kan jag inte se.
Cæsar svarade med ett hemskt leende.
— Natten skall bliva ljus som dagen.
Sedan vände han sig till de andra augustianerna, med vilka han började ett
samtal om kapplöpningarna, som han skulle föranstalta efter skådespelens
slut.
Till Chilon kom Petronius fram. stötte honom i armen och sade:
— Sade jag dig inte, att du inte kommer att kunna uthärda det?
Men Chilon svarade:
— Jag skall dricka mig rusig.
Han sträckte ut sin darrande hand efter vinbägaren men kunde inte föra
den till läpparna. Då Vestinus såg detta, tog han kärlet från honom, närmade
sig honom, tills han stod alldeles inpå honom, och frågade med nyfiken och
förskräckt min:
— Förföljes du av furierna? Vad?
Gubben såg en stund på honom med öppen mun, liksom om han inte förstod
frågan. Sedan blinkade han med ögonen.
Vestinus upprepade:
— Förföljes du av furierna?
— Nej, svarade Chilon, men natten är framför mig.
—■ Hur så? , , , må gudarna hysa medlidande med dig! Hur så?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
