Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 263 —
Flera gånger stannade han för att betrakta en jungfru, vars bröst började
skrumpna ar elden eller ett barnansikte, som förvreds av kvalen, och
fortsatte, åtföljd av sitt jublande och yrande följe. Ibland böjde han sig för
folket och ibland vände han sig om och underhöll sig med Tigellinus. Då han
slutligen kommit fram till springbrunnen, som låg rid korsningen av två
vägar, steg han ur fyrspannet, vinkade till sina vänner och blandade sig i hopen.
Man hälsade honom med jubelrop och bifall. Bacchantinnor, nymfer,
senatorer, augustianer, präster, fauner, satyrer och soldater omgåvo honom
genast i en vansinnig dans, men han gick med Tigellinus på ena sidan och
Chilon på den andra omkring den stora springbrunnen, bredvid vilken flera
facklor brunno, stannade framför var och en, gjorde någon anmärkning om
offren eller hånade den gamle greken, i vars ansikte en gränslös förtvivlan
stod målad.
Slutligen stannade de framför en hög mast, som var omslingrad med
myrten och murgröna. De röda eldtungorna hade redan nått offrets knän, men
ansiktet kunde man inte genast känna igen, eftersom de friska, brinnande
kvistarna insvepte det i rök. Efter en stund blåste emellertid en svag
nattvind bort röken och visade huvudet av en gubbe med ett grått skägg, som
föll ned på bröstet.
Vid denna syn rullade Chilon plötsligt ihop sig till ett nystan liksom en
sårad orm, och från hans läppar kom ett skrik, som mer liknade ett kvidande
än en männtskas röst:
— Glaukos I Glaukos!
Från den brinnande pålen tittade Glaukos, läkaren, ned på honom.
Han levde ännu. Hans ansikte var förvridet av smärta och nedåtböjt,
liksom om han en sista gång ville se sin bödel, som förrått honom, berövat
honom hustru och barn, lejt mördare mot honom och sedan allt detta blivit
honom förlåtet i Christi namn, överlämnat honom i rättstjänarnas händer.
Aldrig hade en människa tillfogat en annan hemskare och blodigare plågor.
Och nu brände offret på pålen, och bödeln stod vid hans fötter. Glaukos*
ögon vändes inte bort från grekens ansikte. Ibland doldes de av röken, men
när vinden blåste bort denna, såg Chilon åter ögonen fästa på sig. Han reste
sig för att fly, men kunde inte. Plötsligt tycktes det honom, att hans ben
voro av bly, och att en osynlig hand med övermänsklig kraft höll honom kvar
vid denna påle. Och han stod som förstenad. Han kände blott, att
någonting inom honom blev överfyllt, att någonting slet, att han hade fått nog ar
plågor och blod, att livets slut kom, och att allt omkring honom, Cæsar, horet
och folket försvann, och att en gränslös, hemsk, svart öken omgav honom, i
vilken blott dessa martyrögon syntes, som kallade honom till doms. Men
Glaukos böjde blott huvudet än mer och såg på honom. De närvarande
gissade, att någonting försiggick mellan dessa båda, men leendet dog på deras
läppar, ty Chilons ansikte såg förfärligt ut. Det var så förvridet av ångest
och smärta, som om eldtungorna hade förbränt Chilons egen kropp. Plötsligt
vacklade han, sträckte ut armarna och ropade med hemsk, hj ärtslitande röst:
— Glaukos! I Kristi namn förlåt!....
Det blev tyst runt omkring. En rysning gick genom de närvarande, och
alla sågo ofrivilligt uppåt.
Och martyrens hurud rörde sig sakta. Sedan hördes från toppen ar pålen
liksom ett stön:
— Jag förlåter!
Chilon kastade sig tjutande som ett vilt djur ned på marken, grep med
händerna en hop jord och strödde den på sitt hurud. Emellertid slogo flammorna
allt högre upp, omgåvo Glaukos bröst och hjärta, upplöste myrtenkransen på
hans huvud och antände banden rid spetsen av pålen, som strålade i klart
sken.
Men Chilon reste 6ig efter en stund, och hans anlete var så förändrat, att
augustianerna trodde sig se en helt annan människa. I hans ögon brann en
sällsam glöd, och hänryckning strålade på hans panna. Gubben, som ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
