Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 264 —
för en stund sedan liade verkat slapp, tycktes nu vara en präst, som en gudom
i>esökt och som nu ville avslöja okända sanningar.
— Vad försiggår med honom? Han är vansinnig! utropade flera.
Men han vände sig mot mängden, sträckte högra handen mot himlen och
började ropa, eller snarare skrika sa högt, att inte blott augustianerna utan
även mängden kunde höra honom.
— Folk i Rom! Vid min död svär jag, att det är »skyldiga
människor-som dö här, men brandstiftaren är denne man!....
Han pekade på Nero.
En kort tystnad uppstod. Hovmännen stodo förstenade. Chilon pekade på
Nero med utsträckt, darrande arm. Plötsligt uppstod förvirring. Likt en
våg, som upprördes av en plötslig vind, störtade sig folket mot greken för att
bättre kunna se honom. Här och där hördes skrik: "Håll honom!" eller:
"Ve oss!" I mängden ljödo visslingar och väsen: "Ahenobarbus!
Modermördare! Brandstiftare!" Förvirringen växte för varje ögonblick.
Bacchantin-norna flydde upp på vagnarna under omänskliga skrik. Plötsligt föllo några
genombrända pålar omkull, strödde ut gnistor åt alla håll och ökade blott
förvirringen. Den blinda folkvågen slet Chilon med och fördes till bakgrunden
av trädgården.
Pålarna voro överallt genombrända, störtade ned över gångarna och fyllde
d»m med rök, gnistor och lukt av trä och människofett. I trädgårdarna blev
det mörkt. Den oroliga, dystra och ängsliga mängden trängdes vid portarna.
Underrättelsen om vad som hänt gick från mun till mun, förstorad och
vanställd. Några berättade, att Cæsar fallit i vanmakt, andra förkunnade, att
han själv bekänt, att han satt eld på Rom, och andra åter påstodo, att han
var svårt sjuk. Ytterligare andra berättade, att man hade fört honom hem
medvetslös i vagn. Här och där gjorde sig röster för skonsam het mot de
kristna gällande: De hade inte satt eld på Rom. Varför då så mycket blod,
så många marter och orättvisor? Skola inte gudarna taga hämnd för dc
oskyldiga, och vilka offer skola kunna försona dem? Orden "Innoxia
cor-pora" upprepades överallt oftare. Kvinnorna ömkade högljutt barnen, som
man i så stoi mängd kastat för de vilda djuren, spikat på korsen eller bränt
i dessa förbannade trädgårdar och medlidandet förvandlades till vrede mot
Cæsar och Tigellinus. Det fanns också några, som plötsligt stannade och
frågade: "Vad är det för en gud, som kan giva sådan styrka inför döden?
Och de återvände tankfulla hem....
Chilon irrade ännu en tid omkring i trädgårdarna utan att veta, var han
skulle gå. Nu kände han sig åter som den kraftlöse, slappe och sjuke
gubben. Ibland snavade han över de ännu inte helt förbrända liken, stötte mot
antända vedträ, som sprutade upp gnistor bakom honom, och ibland satte han
sig ned och såg sig om med förvirrad blick. I trädgårdarna var det redan
fullständigt mörkt. Mellan träden rörde sig blott den bleka månen och
upplyste med sitt osäkra sken alléerna, de svarta träden, som lågo tvärs över
gångarna, och kvarlevorna av offren, som sågo ut som formlösa klumpar.
Men den gamle greken trodde sig i månen se Glaukos’ ansikte, och hans ögon
betraktade honom oavvänt. Så flydde han för skenet. Slutligen kom han
fram ur skuggan, och ofrivilligt styrde han liksom driven av en
hemlighetsfull kraft sina steg till den stora sprungbrunnen, vid vilken Glaukos uppgivit
andan.
— Plötsligt rörde en hand vid hans arm.
Gubben vände sig om, och då han såg en okänd gestalt framför sig ropade
han förfärad:
— Vem där? Vem är du?
— Jag är aposteln Paulus från Tarsus.
— Jag är en förbannad!.... Vad vill du ?
Aposteln svarade:
— Jag vill rädda dig.
Chilon lutade sig mot ett träd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
