Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 26S -
Hans ben veko sig, och armarna hängde slappt ned.
— För mig finns ingen räddning! utropade han dovt.
— Har du inte hört, att Herren förlät den ångerfulle rövaren på korset?
sade Paulus.
— Vet du då, vad jag har gjort?
— Jag har sett din smärta och har hört, hur du vittnade för sanningen.
— O, Herre!____
— Och om Christi tjänare förlät dig i dödens stund, skulle då inte Kristus
kunna förlåta dig?
Chilon tog sig med båda händerna om huvudet liksom från sina sinnen:
—- Förlåtelse? Förlåtelse för mig?
— Vår Gud är barmhärtighetens Gud, svarade aposteln.
— För mig? upprepade Chilon.
Han stönade, ty han saknade kraft att bliva herre över sin smärta och sina
plågor. Men Paulus sade:
— Stöd dig på mig och följ mig!
Han tog honom och förde honom till den plats, där vägarna korsades, i det
lian följde plasket från springbrunnen, som i nattens tystnad tycktes gråta
över martyrernas lik.
— Vår Gud är barmhärtighetens Gud, upprepade aposteln. Om du stod vid
havet och kastade stenar i det, skulle du kunna fylla dess djup med dem?
Och jag säger dig, att Christi barmhärtighet är som havet, och att
människornas synder och människornas ondska skola försvinna däri liksom stenar i
djupet. Och jag säger dig, att den är som himlen, som betäcker bergen,
länderna och haven, ty den är överallt, och den har varken gränser eller slut. Du
led vid Glaukos’ påle, ocli Kristus har sett ditt lidande. Du ropade utan att
bry dig om, vad som skall ske dig i morgon: ’Han är brandanstiftaren!’ Och
Kristus har hört dina ord. Ty försvunnen är tlin ondska och din lögn, och i
ditt hjärta finns blott en outtömlig ånger kvar.... Följ mig och hör vad
jag skall säga dig. Även jag har hatat honom och förföljt hans utkorade,
jag har inte velat veta av honom och inte trott på honom, tills han visade
sig för mig och kallade mig. Men sedan är han min enda kärlek. Och nu
liar han hemsökt dig med förkrosselse, ångest och smärta för att kalla dig
till sig. Du har hatat honom, men han har älskat dig. Du har överlämnat
hans bekännare till marterna, men han vill förlåta och återlösa dig.
Den armes bröst skakades av en häftig snyftning, som sönderslet hans själ
ända till dess innersta djup. Men Paulus fattade i honom och behärskade
och ledde honom såsom en krigare sin fånge.
Efter en stund fortsatte han:
— Följ mig, och jag skall föra dig till honom. Varför skulle jag annars
ha kommit till dig? Men han befallde mig att samla människosjälar i
kärlekens namn, och jag uppfyller hans befallning. Du tror, att du är fördömd,
men jag upprepar: Han älskar dig! Se på mig! Så länge jag inte hade
honom, ägde jag endast ondskan, som bodde i mitt hjärta, men nu är hans
kärlek för mig fader och moder, rikedom och herravälde. Han ensam är min
tillflykt. Han ensam skall begrunda din smärta, se in i din sorg, taga din
ångest ifrån dig och lyfta dig upp till sig.
Medan han talade så, förde han honom till springbrunnen, vars silvervita
stråle glänste i månskenet på långt håll. Runt omkring var det stilla och
öde, ty slavarna hade redan tagit bort alla förkolnade pålar och lik.
Chilon kastad sig stönande ned på marken, dolde ansiktet i händerna och
blev liggande orörlig. Men Paulus lyfte ansiktet mot stjärnorna och had:
— Herre! Se ned till denne eländige, till hans förkrosselse, hans tårar
och hans sorg! Barmhärtighetens herre, som har låtit ditt blod för våra
synder, förlåt honom vid dina marter, vid din död och din uppståndelse!
Sedan teg han, men ännu länge såg han upp mot stjärnorna och bad.
Plötsligt ljöd vid hans fötter ett rop, som var som ett stönande:
— Christe!____ Christel.... Förlåt mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
