Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 294 —
Då Eunice hörde detta, drog hon sig plötsligt från honom och frågade med
en röst, i vilken en plötslig oro hördes:
— Varför säger du mig detta?
Sedan kom hon närmare och började uppmärksamt se på honotn, medan hon
blinkade med ögonen av rädsla. Efter en stund blev hennes ansikte blekt
som ett lärft, men han log fortfarande och sade slutligen blott det enda
ordet:
— Ja!
Ett ögonblicks tystnad uppstod. Blott en svag vindfläkt rörde bokens blad.
Petronius kunde i själva verket tro, att han hade en bildstod framför sig,
huggen i vit marmor.
— Eunice! sade han, jag vill dö glad.
Flickan såg på honom med ett hj ärtslitande leende och viskade:
— Jag hör, herre!
Gästerna, som redan ofta deltagit i Petronius gästabud och visste att i
jämförelse med dem t. o. m. Cæsars verkade långtråkiga och barbariska, började
talrikt församlas inemot aftonen, men ingen ens kom att tänka på att detta
skulle vara ett sista symposion. Många visste visserligen, att den kejserliga
onådens moln hade samlats över den förnäme arbiterns huvud, men detta hade
så ofta inträffat och Petronius hade alltid förstått skingra dem med en
skicklig vändning, att ingen i verkligheten trodde, att någon allvarlig fara kunde
hota honom. Hans glada ansikten och hans vanliga otvungna leende styrkte
dem även i denna tro. Den undersköna Eunice, till vilken han hade sagt, att
han ville dö glad och för vilken varje hans ord gällde som ett orakelspråk,
bar i sina drag en fullkomlig ro och ett sällsamt sken i ögonen, som man
kunde anse för glädje. Vid ingången till triklinium lade pojkar, vars hår
sammanhölls av gyllene nät, rosenkransar på de kommandes huvuden, i det
de samtidigt sade till dem att först sätta högra foten över tröskeln. I sälen
utbredde sig en svag violdoft. Ljusen brände i brokiga alexandrinska glas.
Vid bänkarna stodo grekiska flickor, som skulle fukta gästernas fötter med
doftande essenser. Vid väggarna väntade citterspelarna och atenska sångare
på koragens tecken.
Det dukade bordet strålade av en prakt, som emellertid inte stötte och inte
trängde sig på utan tycktes slå ut i blom av sig själv. Glatt humör och
otvungenhet strömmade genom salen tillsammans med violernas doft. Då
gästerna trädde in, kände de, att inget tvång här skulle lägga band på dem och
inget hot göra dem beklämda som hos Cæsar, där ett beröm, som inte var
tillräckligt entusiastiskt eller träffande, lätt kunde kosta en livet. Vid åsynen av
ljusen, de murgrönkransade pokalerna, vinet, som kyldes i ett hölje av snö,
och de utsökta rätterna livades genast gästernas sinnen. Samtalen ljödo högt
liksom surrandet av en bisvärm kring ett äppelträd i blom. Blott ibland
avbrötos de av ett glatt skratt, ett berömmande ord eller en alltför hörbar kyss,
som trycktes mot en vit arm.
Innan gästerna förde pokalerna till läpparna, slogo de ut några droppar til!
de odödliga gudarnas ära för att bedja om deras skydd och deras välvilja för
värden. Det gjorde ingenting, att många av dem inte trodde på gudarna. Så
befallde seden. Petronius, som vilade bredvid Eunice, talade om de romerska
nyheterna, om de sista skilsmässorna, om kärlek och kärleksförbindelser, om
kapplöpningarna, om Spiculus, som på sista tiden gjort sig ett namn på arenan,
och om de nyaste böckerna, som kommo ut hos Atractus och Sosierna. Då
han slog ut några droppar vin ur sin pokal, sade han, att han endast gjorde
det till ära för härskarinnan på Kypros, som var äldre och större än alla
andra gudar, ensam odödlig, evig och allsmäktig.
Hans tal var som solstrålen, som ständigt lyser på ett nytt föremål, eller
som en sommarvind, som vaggar blommorna i trädgården. Slutligen vinkade
han till körföraren, och vid detta tecken tonade cittrorna, svagt accompanjerade
av en kör av unga röster. Sedan började danserskor från Kos, Eunices
lands-maninnor, att röra sina rosiga kroppar, som omgåvos av genomskinliga slöjor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
