Note: Translator Maggie Olsson died in 1999, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.w. 295 —
i dans. Slutligen kom en egyptisk spåman och förutsade gästernas framtid
med hjälp av de rörelser, som regnbågsfärgade dorader gjorde, vilka han
hade inneslutit i ett kristallkärl.
Men när de hade fått nog av dessa lekar, reste sig Petronius något från
sin syriska kudde och ropade vårdslöst:
— Vänner, förlåten, att jag kommer till eder med en bön på ett gästabud.
Tag var och en av mig den skål till skänk, ur vilken han först slog ut några
droppar till gudarnas ära och min välgång.
Petronius pokaler lyste av guld, ädelstenar och dyrbara inläggningar, och
fastän det var vanligt i Rom att utdela gåvor, flödade gästernas hjärtan
likväl över av glädje. Några tackade honom och berömde honom högt, medan
andra sade, att inte Jupiter själv givit gudarna på Olympen rikligare gåvor.
Det fanns slutligen också några, som vägrade taga emot skänkerna, eftersom
de vida överskredo, vad som var brukligt.
Men han lyfte den myrrhenska pokalen, som glänste som regnbågen och
var formligen omöjlig att värdera. Sedan sade han;
— Här är den, ur vilken jag lät några droppar falla till ära för
härskarinnan på Kypros. Må ingens läppar mer vidröra den och ingen hand mer offra
ur den till en annan gudinna.
Och han slungade den dyrbara bägaren på marken, som var beströdd med
lilafärgade saffransblommor, och då den krossats i små bitar, sade han i det
han betraktade de förvånade minerna omkring sig.
— Mina vänner! Glädjens i stället för att förvånas. Ålder och kraftlöshet
äro sorgliga ledsagare under sista levnadsåren. Men jag vill giva eder ett
gott exempel och ett gott råd. Som I sen, behöver man inte vänta på dem,
utan man kan frivilligt gå bort, innan de komma. Jag gör det.
— Vad ämnar du göra? frågade några röster oroligt.
— Jag ämnar vara glad, dricka vin, höra musik, beundra dessa gudomliga
gestalter, som vila här bredvid mig och sedan slumra in med bekransat huvud.
Jag har redan tagit avsked av Cæsar. Viljen I höra det avskedsbrev, som
jag skrivit till honom?
Här drog han fram ett brev under purpurkudden och läste följande:
"Jag vet, o Cæsar, att du otåligt väntar min ankomst och att ditt trogna
hjärtar längtar efter mig dag och natt, jag vet, att du skulle överhopa mig med
skänker, överlämna prefekturen över prætorianerna åt mig och befalla
Tigellinus att vara, vad gudarna skapat honom till, nämligen uppsyningsman över
mulåsnorna på dina gods, som du ärvt efter förgiftningen av Domitia. Men
förlåt mig, ty se, jag svär dig vid Hades och här vid skuggorna av din moder,
din maka, din broder och Seneca, att jag inte kan komma till dig. Livet är
en stor skatt, käre, och av denna skatt har jag tagit de dyrbaraste klenoderna,
men det finns också saker i livet, som jag inte längre kan fördraga. Ack, tro
inte, att det stöter mig, att du har mördat din maka och din broder, att du
har bränt Rom och skickat allt hederligt folk i detta rike till Erebus. Nej,
Kronos’ ättling. Döden är människornas lott, och från dig kunde man inte
vänta sig något bättre. Men det, som övergår mina krafter och väcker i mig
längtan efter döden, är att ännu många år få mina öron sönderslitna av din
sång, se dina domotiuslika, tunna ben, när de svängas i dans, höra ditt spel,
din deklamation och dina verser, din stackars förstadsdiktare. Rom tillsluter
sina öron, när det hör dig, världen skrattar åt dig, men jag vill och kan inte
mer rodna för dig. Käre, Cerberus’ tjut skall vara mig mycket mindre
smärtsamt, fastän det liknar din sång, ty hans vän har jag aldrig varit och har
ingen plikt att skäms för honom. Lev väl, men sjung inte, mörda, men skriv
inte vers, förgifta, men dansa inte, var brandstiftare, men spela inte cittra!
Detta önskar dig såsom ett sista vänskapsråd Arbiter elegantiæ."
Gästerna förskräcktes, ty de visste väl, att det skulle vara ett mindre svårt
slag för Nero att förlora sitt rike än att läsa detta. De förstodo också, atr
den som skrivit detta brev, måste dö. Dessutom grepos de själv av skräck,
därför att de hade hört på ett sådant brev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
