Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - En ny nationalekonomi. Kontroll över kapitalets gång. Stigande skatt på överförbrukningen Inga stående skulder. Ränte- och myntreglering - ”Den rättvända världen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN
491
Här på vår jordestjäma ha vi redan hunnit så långt, att vi med
hjälp av grammofoner, biograf och filmfotofon kunna för alla tider
bevara bilder och scener, rytmer och toner. Och nog är väl Vår
Herre lika skicklig som Thomas Alva Edison eller vår ingenjör Sven
Berglund å Lidingön. Skulle vi icke få återse varann, vad skulle
då världen vara till för? Då Gud är kärleken, skulle han icke låta
oss få återse våra kära? Det kan icke vara något tvivel om att han
både vill det och kan det.
Men det onda då, lidandet och de tillfälliga skilsmässorna, hur
står allt detta tillsammans med kärleken? Ja, kan det icke vara bara
en kärlekens förklädnad? Skolmästarens rotting avser väl i grund
och botten ingenting ont. Den är bara till för vår fostran. Vi få
visa, om vi taga rättelse, om vi av feghet underkasta oss orätten, om
vi själva bli onda, eller om vi förlåta, om vi ha mod att lida, om vi
sätta det ideella framför det materiella, om vi vilja hålla trogen vakt
kring idealen. Vi få genom att möta det onda och lidandet tillfälle
att visa, ”hur vi ta det”. Det kanske behövs för oss att sådana
tillfällen bjudas också, och de skola bjudas i rikligt mått, även om vi
iyckas rätta till en hel del förhållanden i samhället.
Vi sågo en gång en av de mest hjärtskärande scener, som
utspelats på denna jord. Den började som en fest. Jublande
människomassor kastade sig åt sidan för att brandkåren i en världsstad skulle
få rycka fram. Jublande voro också de unga männen själva,
glänsande voro deras rustningar och vagnar, trumpeterna smattrade.
Allmänheten trodde att det bara var en parad, och själva trodde de att
det skulle bli en lek som vanligt.
Så såg man en eldslåga slå ut från spetsen av ett högt torn.
Ännu tänkte ingen att det var någon fara; det såg bara festligt ut
allt fortfarande. Lågan krönte tornet som en lysande krona. Och
uppför tornet jagade de unga männen. Men i nästa ögonblick
förändrades scenen.
Lågorna bröto fram även vid tornets bas. De utbredde sig efter
några nya ögonblick över hela den jättebyggnad, som var uppförd
kring tornet. Den blev ett eldhav. De unga männen voro förlorade
— dussintal av dem, vi komma icke ihåg siffran exakt nu.
Feststämningen där nere byttes i namnlös fasa. De hundra tusen,
ty så många voro nog vi andra, knäföllo,’ bådo, skriade, men ingen
kunde göra något. Och de unga männen, hur togo de saken? De
hade nu fått sitt tillfälle. Jo, de samlade sig ute på en balkong, som
gick runt tornet, omfamnade varann, och störtade sig så i bålet. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
