Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Urnordiska runinskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och på en annan följa sex rader, som läsas nedifrån
upp och i högtidliga ord innehålla en olycksbådande
förkunnelse om, vad ont skall drabba den, som bryter
upp stenen. En annan lång runinskrift i Blekinge,
den vid Stentoften [1], innehåller jämte annat
samma besvärjelse. Dessa runstenar i Blekinge visa
både genom språkformer och runformer, att de äro
yngre än förut behandlade, de hava hänförts till
slutet av 600-talet eller c. 700, och denna tidsbestämmelse har fått en oväntad bekräftelse genom
fyndet 1917 av en runsten vid Eggjum i Sogn
i Norge med den längsta kända urnordiska inskrift,
omkring 200 runor, med samma språk- och runformer
som runstenarne i Blekinge. Denna sten är nämligen
funnen i en grav, som på grund av sin beskaffenhet
måste hava tillhört 600-talet, må vara dess slut
c. 700, och dess inskrift talar om hemlighetsfulla
åtgärder för gravvårdens tillrustning. Den mest
i ögonen fallande förändringen av runorna är, att
i stället för den gamla runan j (se Kylver-stenen
och Vadstena-brakteaten) formen ᚼ A kommit i bruk
och att denna runa icke vidare betyder j utan a,
medan den förra runan a inskränkts till att betyda
nasalerat a, sådant som an, en i franskan, vilket
ljud då ännu fanns i vårt språk. Orsaken till
ändringen har varit, att runans namn jära »år»,
jfr ty. Jahr, genom bortfall av j- övergått till ära,
förstadiet till vårt år, och runan kom då att beteckna a,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
