- Project Runeberg -  Samlade bygdehistorier /
159

(1900) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders i Karlshult

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Hon bå’ refs och bets och var så oresonlig, att ingen,
hvarken flecka eller pojk extimerade att sällskapa med henne!
Alla trodde vi därför, att det sknlle gå åt dykeriet med
Anders, när han anammade henne!

— Men det hördes ingenting stollet om dem, och en
vinter va’ Anders och jag te’sammans på skogskörslor i
närheten af Karshult.

— Gack mä in, så ska’ vi ha oss en gök i kölden! lät
Anders en dag.

— Och jag gick med in. Men snopen blef ja’, när vi
kommo in och ja’ fick se Stina springa och fjäsa omkring
Anders, som om hon inte vetat, hur väl hon ville göra.
Hon till och med värmde piskaskaftet åt’en, innan vi gingo,
för att det inte skulle va’ kallt att hålla i!

— Hur i all världens dag har du burit dig åt för att
få henne sådan? undrade jag.

— Å det gick som en dans, bara jag började hålla
redig ordning — med stryken. Men släpper ja’ efter eller
försummar den aldrig så lite’, så djäklas hon, grinade den
nu i herranom döde! slöt Sven Månsson.

— Ja, ja, i många fall har han gett oss oskattbara
lärdomar och varit oss en föresyn! utläto oss vi andra, när vi
hörde detta.

Under dessa och dylika samtal nådde vi kyrkan och
begrofvo Anders i Karlshult med all möjlig suckan, pust och
hedersbevisning.

En karl hade han varit och som en karl kom han åt
jorden.

Änkan ansträngde sig så med att lipa, att hon var
alldeles illröd i synen. Och att hon ännu efter döden ville
hedra honom, kunde jag förstå, när hon vid kyrkodörren
vinkade till sig Sy-Mina och sa’:

— Gack te mej om torsdag och sy ett dussin skjortor
te’ Anders.

— Kors, Anders ä’ ju bå’ dö’ å nöss begrafven, vet ja!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sambygd/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free