Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Metallurgiska avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
OLIKA JÄRNSVAMPSMETODER
av järnmalmen, ej fungerade tillfredsställande. Efter en del
om-ändringar kom ugnen åter i gång i maj 1926, och i juli samma år
avslutades försöken. En hel del viktiga erfarenheter hade vunnits
och järnsvamp erhållits, men till någon regelbunden drift hade man
ej kommit.
Under år 1927 diskuterades ett i samarbete med firman
Gröndal-Ramen uppgjort förslag med trenne rullugnar, en för uppvärmning,
en för förreduktion och en för slutreduktion, men där innelågo en
hel del okända faktorer, och något utförande av denna anläggning
kom ej till stånd.
Påföljande år upptogos försök med rullugnar enligt ett av firman
F. L. Schmidt i Köpenhamn uppgjort förslag. I samarbete med
Fagersta uppfördes i Sandviken en sådan anläggning, bestående av en
förvärmningsugn och en reduktionsugn, men resultatet blev, att
schaktugn syntes lämpligare. I början av år 1929 träffades
överenskommelse med Norsk Staal att mot viss ersättning få utnyttja de
erfarenheter de vunnit vid i Trondheim och annorstädes utförda
järnsvampsförsök. Några synnerliga fördelar medförde emellertid ej denna
överenskommelse. Under samma år gjordes en del synnerligen
ingående laboratorieundersökningar med gasreduktion av olika slag av
sinter och malmer, som ingå i Sandvikens beskickning. Det som vållat
de största svårigheterna vid de utförda försöken var att malmen ville
kladda samman. Det framstod därför som ett huvudvillkor för att
reduktionsprocessen skulle kunna genomföras i schaktugn, att godset
i schaktet ständigt hölls i rörelse. Genom omfattande modellförsök
kom man fram till en lämplig konstruktion för den färdigreducerade
järnsvampens kontinuerliga utmatning, vilket betyder en kontinuerlig
rörelse av godspelaren i schaktet. Med vissa förändringar härför av
den förutvarande schaktugnsanläggningen, som även i andra
hänseenden förbättrades, utfördes 1950 en serie försök fortfarande i
samarbete med Fagersta. Någon fullt sammanhängande drift kom man
ej till, då karburatorerna alltjämt lämnade en del övrigt att önska,
men resultaten kunde dock anses så avgörande, att man nu hade fått
underlag för byggande av en anläggning i industriell skala.
Tillsammans med en del andra järnverk projekterades en
järnsvampsanläggning i Norberg för en produktion av 10 000 ton pr år. Den i
början av 1952 avslutade utredningen visade, att densamma skulle
komma att gå lös på c:a 900 000 kr. Att summan blev så hög berodde
i viss mån på, att mycket av vad som redan fanns av anordningar vid
järnverken här måste byggas nytt. Man kom då till, att riktigast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
