Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Delf ifred.
Sofisterna.
sådan makt och ett sådant inflytande, att en öfver en dylik stat
fäld amfiktyondom omöjligt kunde hafva någon praktisk påföljd,
så vida icke bakom den samma stod en annan af de täflande
stora republikerna. Dessutom hvilade hela förbundet på en
religiös grundval, på Apollons dyrkan i tämplet i Delfi; och tron
på de gamle gudarne aftog under Greklands blomstringstid och
vardt såsom drifkraft till människornas handlingar allt svagare.
Först under den grekiska frihetens sista dagar vardt
amfiktyon-förbundet åter inflytelserikt och djupt ingripande, men värkade
nu i fördärflig riktning såsom täckmantel för låg hämdlystnad
och äregiriga sträfvanden.
Amfiktyonförbundet var en af dessa förebådande institutioner,
ur hvilka en riktig tanke efter många nederlag tränger fram
genom vidrigheterna, mer och mer luttrad och härdad, ett af
dessa seglifvade försök, som misslyckas om och om igen, tills
de i följd af sin inneboende lifskraft slutligen måste lyckas.
Vi erinra oss, att ingen grekisk stat fick i fientlig afsikt
rådfråga det i samband med anfiktyonförbundet stående oraklet
i Delfi, och att före perserkriget minnet af ett inbördes krig icke
fick bevaras genom segertecken i denna helgedom. * Vi komma
också ihåg, att religionens vårdare därifrån städse värkade för
fredens bevarande, tills de af hvarjehanda anledningar blefvo
sin saks förrädare.
Filosofien håller sig ju alltid på afstånd från vapen och
våld. Helt naturligt blef hon folkrättens moder. Sofisterna skilde
mellan det, som var »rättfärdigt enligt lagen, och det som enligt
själfva naturen var rättfärdigt». Detta var en af orsakerna till
den ovilja, man hyste mot dem, då en sådan uppfattning stod i
skarp strid med den bestående samhällsordningen. Platon och
Aristoteles godkände den visserligen icke, men på ett sådant
sätt, att de i själfva värket erkände dess riktighet. De uppstälde
nämligen den naturliga rätten som måttstock för gällande lag.
Den berömde atenaren Isokrates (f. 436 f. Kr ), liksom Platon
lärjunge af Sokrates, ville på statslifvet öfverföra mästarens stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
