Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 JÄGMÄSTAREN.
Grimsbols belägenhet vid Elgeåfjorden i kanten af den
stora Västerskogen tyder på, att denna landsträcka antingen
genom reduktionen eller på annat sätt kommit i kronans
ägo, hvarför jägmästarens boställe förlades dit, fastän som
ofvan nämnts hans verksamhet sträckte sig öfver hela Värm-
land. Möjligen fanns äfven en annan orsak därtill, nämli-
gen den rika tillgång på vildt, som förefanns i skogarna
mellan de stora vattnen.
Därtill kom att timrerhandeln efter Göteborgs an-
läggning troligen redan i konung Karl XI:s tid sträckte sig
så långt mot norr, att sträng tillsyn öfver skogen var af
nöden i nämnda trakt, helst konungen själf bestämt huru
stort antal träd ett hemman skulle få årligen afverka.
Huruvida Molitbheus äfven var befalld att efterse om
bönderna nedhöggo för stora svedjefall, därom talar sagan
icke, men däremot berättas det, att en björn bränt upp
några skylar råg för honom själf i ett svedjefall, där man
uppgjort eld för att under natten hålla djuret på afstånd. =)
Björnen sades och troddes vara en trollbjörn, som ville
hämnas på Molithens för att denna dödat så många af hans
släkte, eller ock hade han blifvit stämd at finnarna, som
ansågos bo långt bort i den ändlösa skogen, att skada och
förgöra den man, som ströfvade omkring och delade bytet
med dem i deras jaktmarker.
Fällandet af högdjur, älgar och hjortar, hade hittills
varit tillåtet endast för adelsmän, med undantag dock af
en del provinser, bland hvilka äfven Värmland var en, Den
finska befolkningen i detta landskaps skogar ansågs fälla
flera älgar än de för sitt uppehälle behöfde, och häröfver
klagade de svenska bönderna ofta, liksom äfven öfver att
finnarna foro vårdslöst fram med sitt brännande, fastän de
själfva så sent som i detta århundrade antände skogarna
för att därigenom erhålla bättre kreatursbete.
Otvifvelaktigt ålåg det länets jägmästare att söka få
————————
och skröt sedan litet för Molitheus öfver sin bragd. Denne lär då
hafva svarat: »Eders m:t skulle fått se huru det gått, om icke
bichjetäfvarna (hundarna) mina varit.»
*) Sådana händelser berättas hafva inträffal på flera orter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
