Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 HÄRDA TIDER,
förr än snö faller, så kunna de icke föra några kräk med
sig och vilja det ej heller, då de veta, att de ej kunna föda
dem. Ge eder raskt åstad och gör hvad ni kunna; med
hjälp af kvinufolken sköter jag under er frånvaro fisket och
hvad öfrigt här är att uträtta.»
Moilainen hade talat så öfvertygande, att man beslöt
att följa hans råd. Då äfven Gretti tillstyrkte detta, begaf
man sig åstad.
Då Pavo i sällskap med Jo återkom till hemmet,
underrättades han om sina mäns företag, hvilket Jo äfven
gillade, hvarför Pavo ej sade något däremot. Beslutet att,
oafsedt den tillökning af foder, man möjligen kunde er-
hålla från ödetorpen, sälja kreaturen stod likafullt fast. Jo
visste, att det om några få dagar skulle hållas marknad vid
Eljeåfjordens norra ända, dit han ville följa Pavo med krea-
turen för att få dessa sålda eller bortbytta mot spannmål.
Som ingen tid var att förlora, begåfvo sig männen genast
åstad, åtföljda en bit på vägen af Lissu. »Sörj ej, Gretti» sade
Moilainen, då de aftågande försvunno i skogsbrynet, »vill
Gud, så få vi kalfvar i vår och kunna föda upp andra kor
i stället för dem, som vi nu mista, Jag förstår nog, att
det kännes smärtsamt för dig att afstå från hvad du sträf-
vat och arbetat för, men ännu går det ingen nöd på oss,
och bättre tider kunna ja komma.»
Moilainen ville ej erkänna att nöden stod för dörren,
fastän hans kläder hängde på hans kropp som på en stör,
fastän han begärligt slukade odon- och lingonklasar för att
stilla sin hunger, fastän hans ansikte och händer i likhet
med Västerskogens öfriga bebyggares blifvit läderartade och
brungrå, och fastän det mjöl, han malit under de sista da-
garna, bestått endast af en näfve råg, för resten af bark-
smuölor och hackad halm. En suck stal sig dock fram ur
hans hårbevuxna barm, då han ej fann ett enda tobaksblad
bland den mossa och torkade albark med hvilken han nu
tick stoppa sin kära pipa.
»Det är sjön och fisket, som skola hjälpa oss,» sade han
till sig själf på eftermiddagen sanima dag, som Pavo och
Jo begifvit sig bort, »och så ränner vår enda jänta ifrån
mig liksom icke männen skulle kunna reda sig själfva med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
