Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄNNU EN MISSRÄKNING. 87
hvarken ägde värdesaker eller penningar skulle få svårt att
uppehålla lifvet.
Hvad hvar och en af Västerskogens invånare tänkte om
framtiden, därom talade man icke. Moilainen sade dock
till Pavo, då han såg honom framtaga en påse krut och
några tunga blybitar: »Din resa till svenskarna var såle-
des icke förgäfves; nu äro vi hjälpta ett godt stycke. Jag
har varit bekymrad öfver att vår ammunition var så med-
tagen och har funderat på burn den skulle kunna ersättas.
Sant är, att det äfven råder missväxt på matnyttigt vildt,
ty de år, då inga bär finnas, är tillgången på fågel ej stor,
men det förekommer dock andra skogsdjur: under det du
varit borta, har jag hört vargarna tjuta, de ha således gått
till, då de redan låta höra af sig så tidigt på hösten. Huru
fick du krutet?»
Jag bytte mig till det mot en bock af lägmästarens
»kära mor», och därtill fick Jag löfte om att få låna en
half tunna råg till utsäde, som jag får hämta 1 vinter.»
»Godt, Pavo! Bärgningsvädret har ej varit så dåligt,
under det du varit hemifrån, hvarför jag hoppas, att våra
karlar fått mera foder därborta i de öde torpen än vi.»
Moilainens förhoppningar gingo dock icke i fullbordan,
ty då karlarna kommo hem, hade de fått helt obetydlig
skörd, och deras långa bortovaro hade förorsakats af något,
som på dem gjort ett hemskt och sorgligt intryck.
De hade nämligen i en lada funnit liket af en gumma,
hvilken, som de trodde, själf tagit sig afdaga, då hon funnit,
att de lifsmedel hon erhållit, när hennes anhöriga drogo
ut »på världen>, tagit slut. Att hon kämpat i det längsta
var dock tydligt, ty den döda kroppen bestod blottaf skinn
och ben. Karlarna enades om att, under det den lilla kvan-
titet hö som skördats torkade, bära liket till Karlanda kyrka,
där de lade det på kyrktrappan, hvarpå de begåfvo sig af mot
hemmet. För en kvinna, som de mötte, omtalade de sitt
fynd, och hon hade lofvat att därom underrätta prästen,
hvilken ieke bodde så nära kyrkan, att finnarna ville ut-
sträcka sin färd dit. Männens handling, präglad som den
var af likgiltighet för den aflidna, får sin förklaring, då
man känner äldre tiders finnar och deras tankar om döden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
