Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 HEMRESAN FRÅN FINLAND.
så särdeles godt om mat för oss heller. Folket vi träffade
gåfvo visserligen, hvad de kunde afstå, men detta var ej
mycket, och liten tid kunde vi använda för att skaffa oss
något själfva, ty villebrådet var just ej talrikt efter de vägar
eller stigar vi följde, men en och annan fågel sköto vi dock.
Besvärligt var det nästan alltid att komma öfver de talrika,
strida älfvarna och bäckarna, den sista var dock svårast.
Men sedan vi lyckligen kommit öfver den, så kunde vi också
med glädje säga, att vi nu voro åter i Sverige.
Lindriga nattfroster och snöblandadt regn hade vi haft
redan förut, men den natten, vi lågo i den första stuga, som vi
anträffade på svensk mark, fingo vi riktigt försmak af
vintern. Vi måste nu köpa litet foder åt våra hästar, från
hvilka vi snart skulle skiljas, sedan de i hög grad under-
lättat vår resa. De hade blifvit oss mycket tillgifna, ty
sedan de under nätterna varit öfverlämnade åt sig själfva
med Rakki till vakt, kommo de själfmant i ljusningen till
vår eld för att återtaga sina bördor. :
Valborg var nog den, som hästarna tyckte mest om, ty
då vi stannade och pustade, plockade bon gräs, blommor
och löf och gaf dem, och då hon tröttnade på att sitta på
bästryggen och stundom gick till fots, följde de henne som
trogna hundar.
Under de sista dagarna hade vi talat mycket om hvad
vi skulle göra med dem, ty gräset hade efter frosten fallit
ihop, och det var knappast möjligt att erhålla annat än
sådant, som var borttorkadt, och som hästarna hade svårt
för att äta. Det sved i våra bröst, då vi sågo detta, helst
som vi själfva nu hade det någorlunda bra, ty dels hade vi
fått hjälp af svenskarna, dels hade vår jakt varit lyckligare.
Så kommo vi till ett stort vatten, hvilket vi skulle öfver.
Då vi togo våra kuntar från den häst, som burit dem så
länge, tittade Matts på mig och jag på honom, och så sade
jag till Valborg och Rakki, att de kunde stanna en stund
där de voro, under det vi gingo bort med hästkräken. Vi
fonno snart en klippa, som stupade rätt ner i vattnet, och
jag bad då Matts stanna med sin häst bakom några granar,
under det jag själf ledde min upp på högsta klippspetzen.
Därpå tog jag stadigt sikte på öronroten, och så small det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
