Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 FRÅN GRÄSMARKEN,
korn, som därpå kan rymmas. De som odla flitigast reda
sig också bäst, hvilket äfven fill en del beror därpå att de
också vanligen äro mera driftiga och omtänksamma i öfrigt.
Numera är jordbruket hufvudnäringen, men ursprung-
ligen har nog boskapsskötseln innehaft denna plats. På de
stora svedjefallen kunde några år efter rågen skördas ett
frodigt och kraftigt hö, som växte så mycket frodigare då,
som skogen kunde kallas urskog och hade mycken mylla. Nu
lefvande personer minnas trakter, som i deras barndom varit
äng, men efter tvenne gångers svedningar blott burit ljung,
emedan all myllan blifvit bortförd. Numera är det sällsynt,
att hö kan bärgas i bråtarna efter rågen, ty gräset är för
glest och för kort, och att inså gräsfrö förekommer sällan.
I början hade finnarna blott kor och getter; hästar be-
höfde de mindre, då de hade god tid och svåra vägar att
bära eller draga hem sin råg, sitt hö och sin ved. Timmer
till husen fälldes vanligen på stället där husen byggdes.
Efter hand förskaffade de sig också hästar och får, men svin
äro hos dem sällsynta. Denna förkärlek för kor finnes kvar
ännu, ty dessa sköta de mycket omsorgsfullt, ofta med små
fodertillgångar, då hvarjehanda nödfoder från skogen får
fylla bristen. Af finn-kor träffas många rätt goda mjölkkor,
ehuru rasen är liten till växten, och finskan är den bästa
ladugårdspigan. Emot hästarna äro de däremot verkliga
djurplågare. Vallhö är ännu sällsynt, och deras ängshö af
gamla ängar är kort och magert, mest så kalladt »finnskägg»
(nardus stricta), och detta få hästarna reda sig med, och godt
om de däraf finge äta så mycket de ville. Om sommaren
få de åtnöja sig med det sämsta betet. Hästarna äro där-
för små och magra. Kommer en finne åkande, så kör han
så mycket hans hästkrake orkar gå, och då han stannar, får
hästen stå i redskapen utan täcke och utan mat. Undantag
finnes, men sådan är regeln.
Jakt och fiske hörde till de första binäringarna, och för
några tiotal år sedan voro dessa ännu mycket gifvande, men
nu äro de klena. Fisket bedrifves mest med spö, mjärdar,
nät, utsatta krok, »stökrok», och metning; fångande af fågel
sker mest genom snarning och giller.
I slöjd äro finnarna både okunniga och vårdslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
