Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— han visste ju förträffligt sin plats. Herremännen besvärade
han sällan. Han kunde väl i hettan gifva dem en och annan
pik från predikstolen, men det var ju ej att fästa sig vid. I
det enskilda umgänget var han en kvick och human man,
som ej försmådde sin toddy. Och i hufvudsak höll både
konsuln och majoren på Nicklastorp med honom: —
Bönderna, brukade den lilla gubben säga och slå handen i
bordet, så att glasen hoppade, medan de genomträngande, skarpa
ögonen glänste svarta, — bönderna, de ska lära att läsa och
skrifva rätt och slätt, icke ett uns mer. Läsa sin psalmbok
och skrifva under sina papper — hvad mer är, är af ondo.
Och det var ju egentligen ett både sundt och klokt tal.
Och solen lyste med varm glans öfver den ståtliga
kyrkan, som låg fritt och behärskande på höjden med vida
ljunghedar och låga bergknallar rundt omkring. Kyrkogården
var stor och kal, och muren, som omslöt henne, låg och jämn.
Folket böljade in. Det var ett knäppande och slående
i dörrarna, ett dämpadt sus af hviskningar och hälsningar.
Längst framme åt altaret till sutto i främsta bänken majorens
och konsulns.
Man såg varm och trött ut. Det var midt i rötmånaden,
och soknen stor och vidsträckt. Kvinnorna voro starkt
upp-hettade och röda. Man trängde på i bänkarna, lutade sig
för-strödt ned några ögonblick, nickade och hälsade sedan på
bekanta och rättade på hufvuddukarna.
Slutligen började man undra smått, ty det dröjde öfver
tiden, och prästen var alltid så punktlig.
Solskenet föll in fullt och stickande, och den röda
kalkduken lyste som blod på altarbordet.
Nattvardsgästerna sutto och stirrade litet slöa på det
stora koret med frälsarens bild. Solen föll rätt på ena halfvan,
och skuggor från den susande lönen utanför kyrkfönstret lekte
på altaret och dansade fantastiskt öfver den bländhvita
duken.
Man hade sutit här under det långa skriftemålet och var
både lekamligen och andligen matt. Prosten hade varit mer
än vanligt sträng och hotande. Han hade talat om det
förfärliga ansvar, som drabbade den, som gjorde sig saker på
Herrans lekamen och blod. Och så de, som stodo dem nära —
på dem föll ock ansvar, lo m de icke hindrade den, som vore
i färd med att draga domen öfver sig. Han själf, kyrkoherden,
hade tunga plikter, plikter af järn, intill blods. För den skull
hade ock Gud lagt makten sin heliga kyrka i handom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
