Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och det hade varit ett sakta stönande och gråtande.
Där-iör var man ock nu matt, känslorna blefvo slöa, och man
stirrade tomt framför sig utan att egentligen erfara någonting af
det man borde erfara. Och det oroade många.
Madam Dörth hade suttit dyster och stel med rödkantade
ögon, och på andra sidan gången hennes Olle, en väderbiten
gammal buss, nyrakad och skrubbad, med grått, tjockt hår
och ett småslugt uttryck i sitt breda ansikte.
När skriftemålet var öfver, hade kyrkvaktaren kommit
tassande fram och tyst sagt några ord till Olle. Hvarefter Olle
hade sett förbluffad ut, harskat sig, rest sig och följt
kyrkvaktarn in i sakristian.
Och på detta tänkte nu de flesta af nattvardsgästerna,
fast de icke ville tänka därpå. Hvad månne?–Somliga
hade hört ett och annat i går kväll. De voro i den högsta
spänning. Hur hemskt om en ovärdig sutte bland dem —
en som kunde blifva saker på Herrans lekamen och blod!
Gud, måtte det ej vara så, men om så vore, måtte då prosten
blott stå fast, icke bevekas.
De, som tänkte så, rodnade först litet af en viss naturlig
känsla. Men andra fullföljde tankegången. Nej, det var visst
icke för det pirrande i saken, bevare dem Gud! Det vore ju
hans, Olles, egen själabot det gällde.
Och så hade högmässofolket börjat komma. Bänkar
hade slagits igen och knäppt, steg hade ljudit på stengolfvet
doft och oregelmässigt, kyrkan hade börjat fyllas. Det var
ett snytande, hostande, gående, hviskande.
Men småningom blef allt tyst Solen föll in öfver
huf-vudena och strålade på korsgångsbänken, där fru Brogren
satt fet, stilla, blid, med vakna, spända blickar.
Alla väntade.
Och så på en gång började orgeln brusa, den stora,
härliga orgeln, Börre sockens stolthet. Tonerna bredde sig
fylliga, starka till hvarje vrå af templet, det äggade och väckte
på alla domnade känslor. Klockaren sjöng ensam första
strofen med släpande, tordönstark röst, och församlingen föll in
vid den nästa, långsamt, ojämnt och falskt men mäktigt som
ett storm-miserere.
Dörren öppnades till sakristian, och Olle Dörth kom ut.
Han bar hufvudet böjdt, var pionröd i ansiktet och gick
med fasta, trotsiga steg til sin plats.
Och strax därpå kom prosten och gick långsamt
innanför altaret, sänkte hufvudet och vände sig därpå om mot fol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
