Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett löfte vid Siljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Eedan samma kväll samtalade Kerstin med
patronessan om, att hon ämnade resa hem till Dalarna, där
hon utan tvifvel behöfdes i hemmet. Ehuru frun gärna
ville, att hon skulle stanna kvar, gaf hon henne dock
tillåtelse att resa hem, när hon ville.
Ett par dagar härefter, när patronessan satt
ensam i sitt rum, följande romanens hjältar på deras
färder, inträdde vår dalkulla. Den långa skinnpälsen,
den grofva, mörka kjorteln och de tjockbottnade skorna,
prydde återigen Kerstin. Hon såg nu riktigt treflig
ut, ehuru hon tydligen var mycket sorgsen.
Patronessan såg förvånad upp, rn-en smålog
vänligt, i det hon sade :
— Du ämnar resa hem som en riktig dalkulla,
ser jag.
— Ja, nu reser jag ’em från ’errskapet, och taek
ska’ ni ’afva för mig nu, inföll Kerstin och fattade fruns
hand.
Den vänliga frön framtog några presenter åt
flickan.
— Hälsa hit någon gång, huru ni mår där uppe
vid Siljan, bad hon, när Kerstin fattade låsvredet för
att öppna dörren.
— Nog ska’ jag ’älsa ’it och komma i’åg
’errskapet, om vi lefva.
När Kerstin vandrade genom parken, mötte hon
Adolf och hans unga fästmö. Så hade hon gått vid hans
sida många gånger, men det visste icke hans fästmö.
Det unga paret stannade, när de mötte kullan,
och när fröken fick veta, att Kerstin skulle lämna
herrgården, räckte hon sin handskprydda hand åt henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
