Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalkullan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
kunde han stiga från sin sjukbädd och efter ännu några
dagar vandra ut i Guds fria natur, hvilken nu 6yntes
honom dubbelt skön.
Nästan återställd, ehuru ännu ganska matt och
kraftlös, vandrade han en dag något längre från stugan
än vanligt. Sommaren hade åter prydt naturen. De
höga granarna susade högtidligt på mon, och Svärd
tyckte sig åter vara bland Dalarnas berg. I granens sus
och forsens dån hörde han hemlandstoner, och en
frisk känsla genomströmmade hans aftärda lemmar.
Han satte sig på en tufva, under det hans tankar
vandrade bort till Anna.
— Ack, du min kära Anna, utropade han, — nu
kan jag hoppas snart få se dig åter, älskade vän, från
hvilken jag så grymt skildes. Men hur skall jag kunna
löna denna goda flicka, som skänkt mig lif och hälsa
åter! Hur skall jag kunna gälda all hennes godhet
emot mig! Jag vet, jag kan det ej, men belöna henne
du, Gud, som det kan och förmår.
Högljudda röster från skogen störde Svärd i
hans drömmar. Knappt hade han hunnit stiga upp,
förrän han såg sig omringad af en hop vilda ryssar,
hvilka ströfvade fram i trakten och vid det de smögo
fram genom skogen blifvit varse den svenske soldaten.
Svärd ville fly, men var därtill för svag, och snart var
han fångad af fienderna, som befallde honom att utan
vidare omständigheter följa dem. Framåt gick det —
hvart visste icke vår hjälte.
— Skall jag icke ens få säga farväl till min
trogna vårdarinna. Hvad skall hon tänka om mitt
plötsliga försvinnande, suckade han; och han hoppades
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
