Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glädjas-Karin eller Solleröns lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
varm och eldig. Hon lösgjorde sin hand ur Britas, och
rösten var ej mera vek, när hon sade :
— Hälsa dem där hemma du, att jag har det
godt och kommer nog hem till Solln jag mä’. Blir det
inte bra så, du?
Det låg någonting onaturligt i den glädtiga ton,
hvarmed Karin nu talte, och Britas ansikte blef om
möjligt ännu mera sorgbundet. Brita började åter,
liksom för att bortjaga något svårt, blåsa på sitt vallhorn,
men tonerna dogo i vågsvallets döfva brus.
— Du gömmer på något för mig, Karin, återtog
Brita, i det hon fäste vallhornet vid sitt midjeband. —
Jag såg, hur glittrande glad du blef, då grefven
stundom kallade dig sin ros. Har du glömt Mats, Karin?
"Dopelden" brann ju för dig och honom samtidigt.
Brita fästade vid dessa frågor en innerlig och öm
blick på sin vän, men Karin svarade intet. Det veka,
vackra uttrycket, som hennes ansikte bar, när
vallhornslåten tonade, var nu borta. Sollerön med dess
hvita kyrka, som vid hemlandstonen trädt fram så
tydligt, hade åter försvunnit för själens öga, och Mats,
den trofasta barndomsvännen, som ock för en stund
i sin hvita, grofva röck, skymtat fram, var åter glömd.
Det låg vemod, det låg ett långt farväl i vågens
brus, tyckte Brita.
— Glöm ej hvad du såg vid Malins kyrka, sade
Brita slutligen, när de stego upp från Ilmens klippa
och vandrade hän på den slingrande stig, som utmed
sjön ledde fram mot Gregors slott.
Det hade för de båda kullorna varit en härlig och
minnesrik sommar, och den ryske grefven, som allt
mera fäst sig vid Karin hade på allt sätt sökt visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
