Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•202
Solen sjönk ned till skogstopparna och långa
skuggor, jättefurornas skuggor, började lägra sig öfver
mossen. Det blef så oroligt där inne i Ivatris bröst.
Hennes barska, resoluta uppträdande mot Henry stred dock
mot det ödmjuka och milda sinnet hos Anders Sikkas
brud. Hon satte sig ned på en tufva och lutade ansiktet
i handen. Länge satt hon så. Där inne i skogen, nu
skuggig och sval, tonade, ehuru dämpad, samma
högtidliga koral som förut under dagen, och hur Katri
lyssnade på den stigande och fallande rytmen, tyckte hon
sig höra de betydelsefulla och för hennes hjärta så
kära orden:
"Det intet finns,
Som icke vinns
Af kärleken, som lider".
Men där låg nu en klagande underton i sången,
och de förr så stjäroelikt strålande och tröstande orden,
gladde henne icke mera. Hon hade, det kände hon
nu, ej genom lidande kärlek försökt segra öfver den
lättsinnige, otyglade herrn. Hon hade återgäldat hans
förolämpning med en annan sådan af svåraste art. Så
skulle ej den "vännen", hon för Henry antydt, hafva
handlat. Hans milda öga, där outsäglig kärlek lyste
fram, hade ej ljungat af vrede men fyllts af tårar, när
han såg, huru ondskans vinter fyllde människornas
hjärtan. Hans bleka läppar bad för dem, som krönte hans
ljusa, sköna änne med törnekrona. Detta hade varit
hans styrka, och hans lidande kärlek hade besegrat
miljoner och åter miljoner och den hade som en
värmande vår dragit fram och fyllt så mången ödemark
med doftrik blom. Härpå tänkte Katri och kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
