Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•212
början ej tänkt fara till den sida af sjön, där Katris
hem var beläget, rodde han dock nu dit och lade sin
ekstock till vid det välkända landet.
Solen dalade i väster och skymning lade sig öfver
skogen liksom den stunden, när Katri här, där Anders
nu satt, slog upp sitt förskräckta öga och lade armarna
kring räddarens hals. Gamle Sorrmonne, som nu sof
där nere i Västerdalssocknens griftegård, hade då
tecknat korsets signade tecken öfver Katri och honom och
nu–-
Han lutade hufvudet i handen, som om lian velat
gömma sig under det närvarande och dess betryck och
endast minnas, minnas lycka, som flytt, och som
måhända aldrig mera skulle komma åter.
Då hördes en på samma gång ljuf och frågande
stämma uttala hans namn, och när Anders skådade
upp, stod Katri framför honom. Ett ögonblick såg
Anders rent af spörjande ut, men hjärtegladt nämnde
han nu i sin ordning flickans namn, i det han mot
henne öppnade sin famn.
Länge grät Katri, där hon hvilade vid hans bröst.
Det var så kärt, så godt att hvila där och gråta riktigt
ut. Hennes moder låg i mullen; fadershjärtat var is,
och syster och bror hade Katri ej. Hon, den förr så
glada och hurtiga flickan, tyckte sig nu vara rankan,
som behöfde den starka stammens stöd. Sorg och
djupt deltagande låg i Anders’ blick, när han såg ned
på sin sörjande brud, och han hade så gärna velat tala
manliga ord om förtröstan och hopp, men synranden
var mörk äfven för unge Sikkas. Han tyckte sig ej
hafva något synnerligt att säga, men fast slöt han Katri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
