Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingels-Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
— Dä’ va’ katten, sade han betänksamt. Ska’
katten lefva vid tandutdragningen?
— Ja, visst ska’ ban lefva. Annars blir det ingen
kärlek af, försäkrade gumman.
— Då tycker jag, att I mor själf borde ha’
besväret med att dra ut tanden, förklarade Halfvar och fäste
en skygg blick på asken, i hvilken hans mynt
försvunnit.
— Dä’ duger ej gosse, vidtog Maja, hvilken nu i
sin tur började blifva otålig. Halfvar beredde sig att
gå. Men så hejdade han sig.
— En helhvit katt, sade han. Det är smått om
sådana, Maja. Vi ha’ en, som är kolsvart. Är inte
det lika bra?
— Duger ej, Halfvar, duger ej, morrade gumman,
och så vandrade ynglingen ut i vårnatten och tanken
gick, ystert och vällustigt varm, till fagra Anna. Han
tyckte sig se, huru hon, förändrad af kärleksdrycken,
vände sina vackra stjärnor huldt och vänt mot honom,
huru hennes friska läppar myste emot honom. Men
så tyckte han sig ock se ett fräsande kattgap spotta.
Det gick härvid en kall kåre utefter hans rygg, där
han vandrade mot sitt hem i Hesse, och han tänkte
på, hurusom all jordisk fröjd vinnes blott genom strid
och sökande.
Eedan nästa dag skred Halfvar till verket. Men
lika svårt som det skall vara att hitta en mot norr
rinnande bäck, lika, om ej mera svårt, var det att
påträffa "den helhvita katten". Han fanns dock till sist,
och mot kontant erkänsla skildes ägarinnan slutligen
från sin älskling. Gifvetvis förundrade hon sig öfver
Halfvars egendomliga intresse för djuret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
