Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sol, som enligt sägen gifvit henne lifvet. I norr
ränner Siljans granitkupol sin skogiga förstäf ned
i djupet, medan i öster Rättvikens arkadiskt
leende bygd buktar sin skära omkring ett nästan
ständigt spegellugnt vatten.
Just här var det ock — berättar Karl-Olof
för sin girigt lyssnande vän, i det han utpekar
Vattholmsskärens ljusning under den kokande
bränningen — som fordomtima tvänne jättar, boende
på hvar sin sida om sjön, sökte slå en brygga
tvärs öfver den hissnande grafven. Med väldiga
klippblock, som de rullade ned från bergen,
började de mura från djupet, den ene söder ifrån, från
Laknäs strand, den andre från Tingsnäs udde
nor-danöfver. I nio och nittio långa år höllo de
oförtrutet på och syntes ändtligen nära att midtvägs
nå hvarandra, då en söndagsmorgon den första
kristna klockans malm från stranden klingade ut
öfver vågen. Vid dessa helgade ljud störtade både
jätteverket och dess byggmästare ned i djupet,
men ännu i denna dag vittna »korsets» skär om det
oförvägna företaget.
Plötsligt drar Karl-Olof Sten öfver till
däckets andra sida och fäster hans uppmärksamhet
på en bredbogad liten ångare, som, skärande deras
kurs, långsamt kommer paddlande norrifrån. Det
är »Flottisten», en af bergslagets bogseringsbåtar,
och efter sig i vattenytan släpar den en hundratals
famnar lång bogseringskabel, här och där uppburen
af en roddbåt som af ett flöte. Längst vid kabelns
Siljan i. ~ 81 — 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
