Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade tagit plats i en massiv stabbestol midt i
solflödet, och förunderligt syntes det Sten och
Karl-Olof att iakttaga, hur väl han passade in i denna
omgifning! Bägge voro de ju från hufvudstadens
konstnärliga och litterära kretsar gamla och
förtroliga bekanta med Leonard Vrede, med den
vidtberömde mästaren, den fulländade, en smula
blaserade världsmannen, afslipad och mondäniserad
genom resor, studier och framgångar i tvänne
världsdelar. Men den Leonard Vrede, som här
mötte dem i sin hembygds enkelt klädsamma
allmogedräkt, den hvita vadmalströjan och
knäbyxorna, det styfva läderförskinnet och de långa
damaskerna, var en helt och hållet ny uppenbarelse,
en ny människa. Nytt var det manligt öppna
draget öfver den envisa kullerpannan, ny den
frimodigt ljusa blicken ur de djupliggande ögonen.
Energisk och fast, som skuren i masur, stod hvarje
linie fram kring den kärfva munnen, den kraftiga
hakbågen — »moravirket lyser igenom
parisfernissan,» tänkte Karl-Olof.
Nytt var också det språk han talade. I
hjärtevarma, okonstlade ordalag gaf han uttryck åt de
känslor för födelsebygden, som besjälade honom,
de band, som ännu förenade honom med folkroten,
från hvilken han var vuxen, och hvilka inga
afstånd, inga yttre växlingar, inga än så lysande
förmåner ute i den stora världen förmått afslita.
Morapojke var han född och morapojke ville han
förbli till sin sista dag! Det var hans lifs största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
