Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personliga värden. Var det verkligen möjligt, att
ännu så mycket af den gamla surdegen lådde kvar
vid honom, att den unkna luften från
ståndsfördomarnas traskamrar trots alla vädrande friska
vindar ännu bet så fast i hans herredräkt? Just
den rätte mannen att gå ut för att upplysa folket,
lära det att finna sig själft i sin mänskliga rätt och
höghet!
Och var det möjligt att han, Sten Stålfelt,
som själf känt den unga kvinnans lisande hand
på sin feberpanna, som af ljuset från hennes klara
och trofasta ögon ledts ut ur dimmorna vid
dödsflodens strand, ett ögonblick kunde förgäta den
tacksamhet, han var skyldig Anna Olofsdotter?
Men hvarför tala om tacksamhet, hvarför söka
bedraga sig själf med detta ljumma och
bleklagda ord? Är det tacksamhet som — liksom nu! —
kommer hjärtat att spritta upp likt en hund vid
ljudet af sin herrinnas steg och i jublande språng
störta henne till mötes? Är det tacksamhet, som
lånar vildsvanens breda vinge för att i hvarje stund
kunna sträcka ut bortom skog och sjö, till dess
åtminstone en pennspets får snudda vid den muntra
röken från de sjukas röda hem på Mora högsta
strandvall? Åhnej, det var nog ett annat namn,
man brukade gifva åt dylika förnimmelser, ett
banalt och utslitet, ett bländande och
outgrundligt...
På detta sätt rådbråkades den lilla muskel i
Sten Stålfelts bröst, som eljes plägade göra sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
