Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den, han förr var. Men det gamla var förgånget.
Allting hade blifvit nytt. Och detta hade skett
när han lärde att hålla en annan kär, icke för hvad
hon gaf honom, utan för hvad hon var. Länge
dröjde det icke, innan Anders Johan kände och
förstod, hur sant det var, när han sade Elsa till
afsked: »Jag ska aldrig glömma dig».
Nu var allt detta borta, men icke glömdt. Nu
var det tomt inom honom på allvar. Nu såg han
icke Elsa ens, ty vägen, som gick förbi hennes
faders gård, undvek han helst, och om han någon
gång mötte henne, hade han intet att säga.
En gång stannade han dock, när de möttes,
och såg sig om, ifall någon kunde se dem.
— Hur lefver du nu? sade han.
— Jo tack, svarade Elsa och ville räcka honom
sin hand. Och du?
Anders Johan såg icke åt den framräckta
handen. Han stödde sig tungt mot grinden, vid
hvil-ken han stod och fortfor:
— Hur kan det vara, att en människa kan bli
så gammal, som jag var, när jag först fick syn på
dig, och aldrig ha vetat något om kärlek? När
jag först var gift, visste jag ingenting om sådant,
och då hade jag aldrig en svår dag. Nu har du
lärt mig det, och sedan dess har jag aldrig varit
glad mera. Hur är sådant möjligt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
