Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en liten, krokig gubbe med röd topplufva och
ulltröja, gick försiktigt utför stenbacken och sköt ut
en rankig ekstock för att ro den ropande öfver.
Roddes man så öfver den lilla sjön, måste man
förundra sig öfver, att den hette Vassträsket. Ty
något träsk kunde man icke upptäcka, endast en
liten sjö, hvilken verkade ljust och vänligt efter
den långa promenaden i skogsskymningen under
de täta granarna, som hängde fulla af långa, grå,
tofviga lafvar. Icke heller blef man genast varse
någon vass. Stränderna bestodo nämligen af hårda
klippor, under hvilka granarna, som växte i myllan
öfver deras kammar, speglade sig i den lugna sjön.
Blott längst in i viken, där sjön gjorde en krok
bakom bärgen, tätnade på sensommaren en grön
vassbänk, i hvilken hvarje vår ett par änder byggde
bo, och när ungarna blifvit utkläckta, ostörda summo
omkring på den lugna vattenspegeln.
Jakob, som sitter nedkrupen vid årorna och
ror den kommande öfver, har nämligen aldrig
kunnat med det att skjuta med bössa. Åtminstone
säger han så själf, men därför behöfver ju det som
så mycket annat för ingen del vara sant. »När jag
var ung,» säger han, »försökte jag nog. Men jag
kunde aldrig komma så långt. Ty jag hade
liksom ett lyte. Jag kunde aldrig lära mig blunda
med ena ögat. Därför vardt det ingenting af med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
