Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyttet. Nu kan jag nog blunda med både ett
öga och två. Men nu är jag för gammal att lära
det. Och därför får det vara, som det vill, med
den saken.» Änderna veta också, att ingen ofredar
dem. Obekymrade om båten, som ror fram,
simmar honan och hennes flygfärdiga ungar fram till
bryggan. Där söka de efter afskräde af fisk och
potatisskal, snattra, dyka, samtala med hvarandra
och uppföra sig som husdjur. Jakob får sjasa undan
de djärfvaste, när han vill lägga i land.
På så sätt har Jakob rott mången kommande
öfver sjön, och om antalet till sist blifvit stort, är
det ej att undra öfver. Så länge har han nämligen
bott i stugan vid Vassträsket, att ingen längre kan
säga, när han flyttade dit, knappt nog han själf.
Eljest kommer där inte ofta någon främmande.
Därtill är vägen för lång, och den, som bor vid
Vassträsket, har ej mycket att bjuda. Eller rättare —
när han lefde, hade han det icke. Ty nu är Jakob
längesedan död och hans hustru med honom. Huset
är också förfallet numera, åkern håller på att växas
öfver med ogräs och blifva vildmark igen. Ty
så långt bort och ensamt i skogsbygden, som
Vassträsket ligger, flyttar numera ingen, hvilken själf
kan välja. Förr i världen fanns det mera godt om
ensamhetskära människor, hvilka icke fruktade
ödemarken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
