Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
IL JA EHRENBURG
knyten sticka granna dukar fram, vaser av silver
och stövelskaft... Sedan det andra hemmet och det
tredje. Svårmod bedövar segrarna.
Likgiltigt vända de sig bort från vaser och dukar.
De ha redan fått nog därav. Liksom rykande eldar
i en stäppnatt upptändas deras hjärtan. De hämnas
på dessa svaga, försvarslösa kroppar, som gömma sig
i hönshusen, i källarna; de hämnas andra, hämnas för
sin vrede och sin ensamhet, hämnas en nedbränd
gård eller en dödad broder eller bara vinden, den
förbannade vinden, i vilken de måste kämpa, sova,
mörda.
Och invånarna iden lilla staden?... Invånarna
skrika. Varför?... Vad ha de för nytta av skriken?
Det tänka de icke på. De skrika bara. Skriket ur
en strupe sprider sig, det griper alla, det smittar
våningen, sedan hela trappuppgången, och slutligen
är det icke en människa, som skriker — huset
skriker, den höga, svarta byggnaden, stenlådan mellan
mörkret och trampet.
I början förvånar skriket segrarna. Vem kalla de
till hjälp? Bara vinden svarar grymt: »Åt helvete
med er! Död och helvete!» Men snart vänja de sig
vid skriket. Det blir för dem en del av den omätliga
natten, då stjärnorna flyta och jorden dånar, liksom
kanonernas åskor och eldarnas rök, skällsorden,
lössen, sorgen. Då de lämna husen, ruska de föraktfullt
på sig. Huset tiger. Alla våningarna tiga, med rika
och tiggare, med gråskäggiga talmudlärda och
fri-hetssvärmande ungdomar, som några timmar tidigare
diskuterat på församlingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
