Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAN FYRA PA NATTEN 107
Tusan också! Jag hade för länge sedan lagt märke
till att något underligt försiggick med henne. Nå,
undra på det — ständigt nya kavaljerer, men ändå
alltid ensam, och hon är inte så ung längre. Varje
natt suckade hon så tungt, när hon lade sig, att man
tyckte synd om henne.
Jag svarade:
— Till och med under revolutioner dör
människorna helt prosaiskt — i sängen. Kommer döden,
så dör ändå var och en för sig själv, om också tjugu
internationalister står på gården. Vet ni, om ingen
vän finns vid dödsbädden, då är det verkligen
beklagligt ... Revolutionen behöver människan, då hon är
stark som en maskin, men klickar hon, då är det slut
— man är glömd. Och så dör man som den
vanligaste kälkborgare. Det har jag själv sett.
Tigande sänkte hon huvudet.
— Men om en älskad människa finns i närheten,
är det lättare att dö då?
— Jag tror det. En väns kärlek värmer upp
hjärtat. För resten är det ju skräp alltihop. Ni gör ju
revolutioner, störtar omkull världar... Ni kan väl
aldrig ha det tråkigt?
— Vad då, revolutionen? sade hon. Den finns
redan i fem års tid. I början var det verklighet...
nu vill man något annat.
— Vad vill ni då? log jag ironiskt.
— En vrå, sade hon. En egen vrå. En liten lycka,
men min egen. Ingen annan får röra vid den. Jag
har blivit som förvandlad, sen jag såg min systers
barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
